Haha, man märker verkligen vilken perfektionist man är, när man inte kan sluta gå och tänka på att ens senaste blogginlägg fick ett annat teckensnitt än de tidigare. Då har det gått lite väl långt, kan man tycka.
Jag brukar oftast inte märka av den där perfektionistiska genen, eftersom jag praktiskt taget aldrig gör något kreativt som behöver särskilt mycket omtanke. Skolarbeten brukar jag alltid vara äckligt petiga med, hellre blir jag 100% nöjd med ett arbete innan jag skickar in det än gör något mer nödvändigt som att äta eller sova. Jag menar, om jag inte är nöjd med arbetet, hur kan jag då förvänta mig att läraren kommer att bli det?
Men nu har vi inte haft några speciella inlämningsuppgifter på länge, så den där perfektionismen har legat i dvala lite. Förutom när det kommer till bloggen då.. "KLOCKAN ÄR FYRA PÅ MORGONEN STINA, INGEN BRYR SIG OM MENYN ÄR NÅGRA PIXlAR FÖR LÅNGT ÅT HÖGER! GÅ OCH LÄGG DIG!" 

Jag vet egentligen inte vad jag ville få fram med det här lilla inlägget. Jag kände väl att det var viktigt att berätta för er att teckensnittet på det där inlägget inte har lagts dit med flit. DET ÄR INTE MITT FEL!
Så, nu känner jag mig mycket lugnare. Och även mycket töntigare. Score! 

Näe, nu orkar jag inte vara så här töntig längre. HÄR ÄR MITT TÖNTINLÄGG OM ORESONLIG PERFEKTIONISM OFFICIELLT SLUT. Nu ska jag fortsätta skotta läxor från mitt skrivbord.