Så har tre dagar flugit förbi, och jag är tillbaka till min standardskräddarställning vid skrivbordet i Ärlemoresidensen. Bitterljuv känsla. Jag är så där typiskt småtrött man alltid blir av att flänga runt med flyg, mina öron har inte riktigt återhämtat sig sen flygturen, och jag känner hur vardagen - och därmed stressen - sakta börjar komma tillbaka. Hade jag bara sluppit den här vardagsstressen, hade jag varit glad att få komma hem. 
Men varför inte skjuta upp vardagen ännu lite till, när man ändå är igång? Helgen har varit helmysig och här hemma börjar vintern sakta tyna bort. Jag har petat på världens sötaste lilla knyte i helgen, jag har världens finaste släkt, snart hämtas hunden hem igen, och imorgon får jag träffa mina finaste igen. Livet är ganska underbart egentligen. (Livet är VÄLDIGT underbart egentligen. Mat i kylskåpet, tak över huvudet, etc, etc. Skolan är det sista jag ska klaga över, eftersom jag ska vara glad över att jag ens har en skola att klaga över. I-landsäckel. DU SKA VARA TACKSAM FÖR DET DU HAR, UNGDÖRVEL!)

Nu ska jag ta mig i kragen och försöka ta tag i vardagen igen (och jag ska försöka göra det med lite tacksamhet). Efter att detta har publicerats ska jag ta mig en snabb dusch för att tvätta bort storstadsdammet och sedan ska jag göra lite småplugg, innan jag lägger mig. Förhoppningsvis får jag både lite samhällskunskap och svenska gjord innan John Blund förför mig, men man ska aldrig hoppas för mycket när det gäller mig. 

Stockholm får ni höra och se mer om och av, när vardagen ger mig en stund att andas ut. Nu blir det som sagt en dusch.

Hoppas att ni har det förträffligt.
Puss.