Ensamhet. Ett tillstånd fyllt av så mycket. Plats för att sträcka ut sig. Plats för omtanke, dagdrömmande. Ett tillstånd helt fritt från empati och sympati. Här finns ingen annan. En plats för egoism. Självälskande.
Ensamhet. En samhet. En enhet. Ensam. Ett tillstånd som kan upplevas, just det - i ensamhet, men också ett tillstånd som kan upplevas i en två- eller flersamhet. Ett tillstånd som då omvandlas från en plats att fulländat ägna sig åt sig själv till en plats där mängden av uppmärksamhet och närhet från flersamhetens andra komponenter falnat. Ett tillstånd där man ber efter att få bli sedd, men där seendet uteblir.

Julen är för mig en tid av mycket kärlek, men också mycket ensamhet. På både gott och ont. Både uppbringad med mening och inte.

Under julen älskar jag lite mer än annars. Ser till att göra mig själv tid till att skjuta undan läxor och krypa ned med min hjärtevän under en filt, med värmeljus brinnande i varje liten vrå. En tid när jag tänker extra mycket på mina fina vänner. Ser till att ta mig tid att hjälpa min familj extra mycket. Baka med dem. Vara extra snäll.

Men under julen känner jag mig också som mest ensam.

Jag har alltid varit lite av en ensamvarg. Har alltid kunnat reda mig själv. Trots att jag hade många vänner när jag var liten lekte jag alltid själv när jag var hemma. Bjöd sällan över någon, trivdes i ensamheten. Där fanns bara jag. Bara jag, som fick bestämma hur allt skulle gå till. Ingen att ta hänsyn till.

Jag var sån tills jag märkte att det fanns något annat. Att flersamhet kan vara så mycket behagligare. Att det faktiskt kan vara skönt att ha någon att dela stunden med.

För mig är ensamheten idag något av ett förgiftat tillstånd, vilket gör att julen också blir lite förgiftat. Jularna har alltid varit väldigt små i min familj. Detta trots att jag egentligen är för allt som kännetecknar det motsatta. Min mamma jobbar oftast under dagen. Kalle Anka klockan 15 får jag oftast se ensam och julmiddagen är alltid förhållandevis liten eftersom vi är så få. Efter julklappsöppningen är allt över. Julen är över. Skimret har lagt sig och det där varma glittriga är ännu en gång borta.
Den manliga delen av herrskapet somnar oftast väldigt tidigt framför tvn och den kvinnliga delen, alltså jag och min mamma, sitter på varsitt håll och glor på tv till sena timman. Om det inte hade varit för att tv visar julrelaterade program mest hela dagen och man öppnar presenter på kvällskvisten, kunde det lika gärna ha varit en helt vanlig dag för mig.

Hur mycket jag än hade velat att julen var en stor pampig högtid som man spenderar med en hel hög med människor när man äter mängder med god mat och umgås, är det bara en till dag på året för mig. En dag med lite mer mat och lite mer sevärt på tv.

Därför har jag alltid, så länge jag kan minnas, längtat till den dagen jag stadgar mig. Det året jag får ha den julaftonen jag alltid velat ha, med mycket folk, mycket gott och många skratt.

Det är det största anledningen till att jag vill ha en stor familj med många barn när jag blir äldre. För att jag vill att mina barn ska kunna se ensamhet som ett tillstånd av självälskande och tid för sig själv, och inte ett tillstånd fyllt av saknaden efter flersamhet.