Fötterna är beklädda med tjocka sockor och överkroppen har trätts in i inte mindre än tre tröjor. Undertecknad är för tillfället belägen i sin säng, med täcket upphasad till hakan. Är hon sjuk, undrar ni er. Nej, det har bara blivit vinter. Och samtidigt som temperaturerna har krupit nedåt på termometern, har temperaturen i familjens villa inte förändrats ett dyft. Därav sängliggandet, för att det inte går att vistas någon annanstans utan att förfrysa.

I övrigt har dagen innehållit diskussioner om integration och FN, smygsippande på bästa vänners kaffe på samhällets enda fik och hemfärd i en röd liten fara i fronten bemannad av två galna flickor och i baksätet av denna texts skribent och en mycket trött flicka.

Men innan hemfärden traskades det iväg till ortens lokala ica för att inhandla några mina favoriter i matväg. Och när jag traskade där bland mejerivaror och charkprodukter och plockade för mig av färskost, underbart saftigt fullkornsbröd, satsumas (clementinsäsongen har inte riktigt tagit fart, men jag var bara tvungen. love, love, love it!) och kokt bakdel svallade de där känslorna som jag kommit att känna av mer och mer på sistone upp och började dunka i huvud och kropp. Flytta-hemifrån-känslorna.

Jag kan inte på ett nog beskrivande sätt förklara hur fantastiskt mycket jag längtar tills den dagen jag får fylla mitt alldeles egna skafferi med varor och veta att de nästa dag finns kvar om jag inte rört dem. Det ska bli så fantastiskt skönt att bo ensam. Utan föräldrar som äter upp ens efterlängtat och eftertänksamt inhandlade bröd och gräver slalombackar i smörbyttan. Så otroligt skönt att få bemöbla sitt hem med precis vilket rat man vill, ställa den hjulbeklädda trådbacken på höger sida om tvättkorgen och finna att ingen stört denna symbios till nästa dag och i allmänhet bara få vara ensam, i den mån man vill vara ensam.

Det är det här jag dagdrömmer om på dagarna (förutom när jag drömmer om blonda grönögda prinsar i vita sportbilar som räddar mig från det stora läxmonstret, förstås). Drömmar om karriärer som generalsekreterare på de Förenta Nationerna och utrikesminister lever inte längre i lika stort omfång i mina drömmars värld, eftersom de konkurreras ut av det otroliga trånandet av att adoptera en hyresrätt och smycka henne med ljusa väggar och vackra möbler i mörkt trä.

Det är precis som att vara riktigt riktigt kär och vara ifrån sin finaste i flera veckor. Det känns som att jag är inne på slutspurten nu, när längtan börjar bli olidlig. Men precis som den finaste alltid återkommer och man alltid får krypa in i den där famnen och känna sig på rätt plats igen, ska en ljus och fin hyresrätt inom en snar framtid bli min. Även om jag ska vara tvungen att stjäla henne.

Fötterna är beklädda med tjocka sockor och överkroppen har trätts in i inte mindre än tre tröjor. Undertecknad är för tillfället belägen i sin säng, med täcket upphasad till hakan. Är hon sjuk, undrar ni er. Nej, det har bara blivit vinter. Och samtidigt som temperaturerna har krupit nedåt på termometern, har temperaturen i familjens villa inte förändrats ett dyft. Därav sängliggandet, för att det inte går att vistas någon annanstans utan att förfrysa.

I övrigt har dagen innehållit diskussioner om integration och FN, smygsippande på bästa vänners kaffe på samhällets enda fik och hemfärd i en röd liten fara i fronten bemannad av två galna flickor och i baksätet av denna texts skribent och en mycket trött flicka.

Men innan hemfärden traskades det iväg till ortens lokala ica för att inhandla några mina favoriter i matväg. Och när jag traskade där bland mejerivaror och charkprodukter och plockade för mig av färskost, underbart saftigt fullkornsbröd, satsumas (clementinsäsongen har inte riktigt tagit fart, men jag var bara tvungen. love, love, love it!) och kokt bakdel svallade de där känslorna som jag kommit att känna av mer och mer på sistone upp och började dunka i huvud och kropp. Flytta-hemifrån-känslorna.

Jag kan inte på ett nog beskrivande sätt förklara hur fantastiskt mycket jag längtar tills den dagen jag får fylla mitt alldeles egna skafferi med varor och veta att de nästa dag finns kvar om jag inte rört dem. Det ska bli så fantastiskt skönt att bo ensam. Utan föräldrar som äter upp ens efterlängtat och eftertänksamt inhandlade bröd och gräver slalombackar i smörbyttan. Så otroligt skönt att få bemöbla sitt hem med precis vilket rat man vill, ställa den hjulbeklädda trådbacken på höger sida om tvättkorgen och finna att ingen stört denna symbios till nästa dag och i allmänhet bara få vara ensam, i den mån man vill vara ensam.

Det är det här jag dagdrömmer om på dagarna (förutom när jag drömmer om blonda grönögda prinsar i vita sportbilar som räddar mig från det stora läxmonstret, förstås). Drömmar om karriärer som generalsekreterare på de Förenta Nationerna och utrikesminister lever inte längre i lika stort omfång i mina drömmars värld, eftersom de konkurreras ut av det otroliga trånandet av att adoptera en hyresrätt och smycka henne med ljusa väggar och vackra möbler i mörkt trä.

Det är precis som att vara riktigt riktigt kär och vara ifrån sin finaste i flera veckor. Det känns som att jag är inne på slutspurten nu, när längtan börjar bli olidlig. Men precis som den finaste alltid återkommer och man alltid får krypa in i den där famnen och känna sig på rätt plats igen, ska en ljus och fin hyresrätt inom en snar framtid bli min. Även om jag ska vara tvungen att stjäla den.