Och så fann hon sig själv liggandes i en soffa med sin kropp tätt omslingrad om någon annans, med ett förälskat leende spelandes på hennes läppar. Blicken vilandes på en ung man som stulit hennes hjärta och vänt upp och ner på hennes tillvaro. Som visat henne att kärlek och förälskelse kan vara kravlös utan masker och måsten.

Flickan som gång på gång under livets gång funnit sig själv uppbringa tvåsamhet i hennes liv genom att para ihop allt i hennes matriella värld i två. Flickan som alltid placerat sig på ena sidan av sin säng för att hon velat lämna sitt sinne öppet för en andra part, fann hur det kändes att få somna i någon annans armar. Hur riktig tvåsamhet kunde vara så mycket vackrare än de komponerade ljuskopparna på hennes skrivbord.
Hur kärleken kunde lämna en naken och sårbar i strålkastarljuset fri att skada och såra, och ändå kunde sluta sig kring en som ett vackert skyddande litet hölje, omöjligt för andra att skada. Hur det kändes att tycka om någon så mycket att man gråtit sig till sömns natt efter natt för att man varit så rädd att förlora och lämnas ensam igen. Hur något så vackert kunde tära upp ens inre, för att sedan sluta sig kring ens hjärta för att hela och göra starkare.
Hur kärleken skulle få en att bli vackrare. Mer sårbar, men ändock starkare. Hur tron på en själv sakta skulle återvända tillbaka, bara genom det där ögonkastet från just den där personen. 

Hur det skulle kännas att falla handlöst för en annan människa, och finna sig själv bli lycklig av blotta närvaron av honom. Inga ord behövda, inga måsten, inga krav. Bara ren och skär kärlek, strålandes ur ett smaragdgrönt ögonpar, uppenbarad i en ung mans kropp.