Tuggar i mig seg pannkaka till lunch. Avnjuter en lång håltimme i goda vänners sällskap. Redigerar film. Skrattar och ler åt tokiga uttalanden och miner. River mig ett redigt sår på långfingret. Äter, dagen till ära, våfflor till middag. Skickar in en inlämningsuppgift. Klickar hem studentklänning. Drar hans cardigan tätare omkring mig. Längtar.

Jag minns en tidig morgon i somras. Har kört upp till Storuman över kvällen för att se film med några goda vänner. Spenderar många många minuter med munnen fastklistrad mot någon annans. Somnar i en trygg famn. Tittar sömndrucket på klockan och säger att jag måste köra hem. Tillåts inte. Erbjuds skjuts, eller övernattning. Övernattning, ett sådant laddat ord. Jag? Sova? Med dig? Nu? Sista gästen skjutsas hem och jag somnar om. Väcks och visas in i ett kalt sovrum, med fjärilars dova vingslag i magen.

Idag tittar jag tillbaka på en blyg flicka och en söt ung man som med ett litet leende plitar fram under lugg. Kommer ihåg att jag sov med alla kläder på den natten, ovanpå täcket, bara för att inte förstöra något. För att inte rusa för fort fram.

Och se var vi har tagit oss nu. Till ett tillstånd då hon köper hem värmeljus åt honom för att hon använt upp hans 30-pack, och han tar för givet att laga hennes bil. Ett tillstånd då hon nu sover under täcket, nära nära. Då hon inte längre möter spegelbilden på morgonen med panik, utan istället med att rycka på axlarna.

Ett tillstånd av kärlek. Och många, många övernattningar.