Världen känns upp och ner. Känslor vrider och vänder på sig till det yttersta, och i mitt allt detta står jag - krampaktig och förvirrad. Ena stunden känner jag si, och i andra stunden känner jag så. Ditt och datt, hit och dit. Pannkakor, handskrivna lappar, utlandsresor, kanelbullar, snöblandat regn, djupa samtal, ytliga samtal, tanter på gatan, skrikfärgade naglar, pojkar med blåmärken på benen, flickor med håret på ända, grillrök, utspilld öl, smördränkt spaghetti. Huvudet spränger, ögonen plitar, händerna skakar och fötterna dansar. Hjärtat blöder, kroppen viker sig, tårna griper efter mark. Tar så till Håkan Hellström, Ted Gärdestad, Björn Rosenström - kungarna av sinnesförvirring (men likväl självklarhet och realism) - för att vända ännu mer upp och ner på mina känslor.

Och i allt detta finner jag att den enda känslan jag verkligen har fullkomlig kontroll över är lugnet. Oavsett om jag känner glädje, svartsjuka, ilska, sorgsenhet, eufori, äventyrslust, trötthet, ensamhet eller förvirring så åtföljs detta alltid av ett lugn. Hur sjutton kan jag känna mig lugn nu? Aldrig har jag slungats så otroligt mellan hjärtesorg, ödesdigra beslut, förtvivlan och eufori som de senaste veckorna - och ändå är jag lugn i både kropp och sinne. Jag antar att jag någonstans djupt i mitt undermedvetna känner på mig att allt kommer att ordna sig. Eufori eller fullkomlig förtvivlan - hursom kommer det nog att bli någonting av mig också, en vacker dag.

Nu planerar jag att somna till ett avsnitt av Vänner. Vänner - som nog är det enda element i mitt liv som i detta nu känns stabilt, oförändrat och som med fullkomlig säkerhet ter sig precis likadant i morgon, nästa vecka, nästa år. Allt annat kan jag ta itu med i morgon. Eller i övermorgon. Det fixar sig.