December, och därmed också året, håller på att lida mot sitt slut och jag, jag är helt slut på. Rapportskrivning ända in på julavslutningen, julafton och allt stök den innebär, utgångar och danser och så delarrangör till ett tre dygn långt välgörenhetslan på det. Pjuh säger jag bara. Ska bli gode skönt att få krypa ner i sin egna sköna säng och ta igen sig lite.

De senaste dagarna har kort sagt varit händelserika. Detta trots att vi varit instängda i en illaluktande lokal med 40 sockerhöga dataspelande grabbar. Tro mig, sockerhöga dataspelande grabbar kan ha mycket för sig. Både roliga och mindre roliga sysslor.

Måste medge att det känns lite lustigt att jag har valt att spendera mina senaste tre dygn på att hålla koll på en hög med grabbar som spelar dataspel. Känns lite nördigt så där. Visst vet ni väl att nördigt är inne nu?

Nu kryper jag till sängs och njuter av att inte behöva höra "Men lugna mä!" och "Håll käften!" i femtio olika tonlägen och i en volymstyrka högre än det mänskliga örat normalt sett tål. Jag har verkligen haft jättekul de här dagarna, men jag måste medge att det känns skönt att inte behöva gå och lägga sig med en hög skränande grabbar i rummet bredvid. Inatt kryper jag till sängs med tystnaden som enda sällskap.

För någon natt sedan drömde jag att jag, Eve och Petra satt på golvet i Eves sovrum och söp oss fulla på Bacardi Breezer. Det fula med den drömmen var att hur mycket vi än drack, verkade ingen bli full.

Jag har aldrig varit särskilt mycket för idrott. Jag har nästintill ingen bollkontroll och är äckligt bollrädd. Det sistnämnda är dock smått ironiskt, eftersom jag alltid lyckas dra till mig bollar när jag är i närheten av bollaktiviteter. Fotbollar, tennisbollar och bandybollar är nog de mest förekommande bollarna jag haft att göra med (he-he.. he.. nä, jag tror inte att jag ens behöver nämna något, vi alla började nog tänka på precis samma sak där ;).
Det jag vill komma fram till var iallafall att trots att jag inte är någon vidare idrottsperson, har jag nästintill varje år sen gud vet när, funnit stort nöje i att titta på idrottsgalan. Otroligt underhållande!

Jag blev väldigt förvånad när Zlatan Ibrahimovic vann pris för bästa manlige idrottare på årets Idrottsgala. Not.

Frasen "och så förälskade sig lejonet i lammet" från Twilight, måste nog vara det bästa filmcitatet jag någonsin har hört. Varje gång jag hör Edward uttala de orden till Bella, blir jag alldeles varm i hjärtat och min hud blir alldeles till sig av gåshud. Alla creds till Stephenie Meyer, som har skrivit en så klockrent vacker fras. Jag ryser.

Jag tycker om att använda ordet random, men ingen verkar dela den åsikten med mig. Jag tycker att det är ett briljant ord. Får mig att känna mig väldigt cool, vilket inte brukar hända allt för ofta.

Jag hoppas att ingen röstat på Zlatan Ibrahimovic till Jerringpriset. Jag ber om ursäkt Zlatan, absolut inget illa menat.. Det är inte jag, det är du.

Jag tycker om Peter Settman. Han är en härlig person. Jag tycker speciellt om hans riktiga skrockar-skratt. Kan bara föreställa mig hur han kommer att låta när han börjat leta sig upp över 70-strecket, en riktig mysmorfar!

Mamma verkar inte ha förstått att julen är över, för hon fortsätter att köpa clementiner. Så nu äter jag inte längre ofantliga mängder av clementiner för att det är gott eller för att det känns så där julemysigt. Det är väl mest för att jag känner mig tvungen. Och för att det händer ganska automatiskt. Kök-fruktkorg-tv-skala-tugga-kök-fruktkorg-tv-skala-tugga-kök.. Ja, ni fattar. Hitintills har jag ätit fyra stycken på mindre än en timme. Tror nästan att jag ska hämta en till. Bara för att jag är igång.

Imorse gav John och Adam mig kramp när de berättade om en man som hade kört motorcykel bakom en lastbil lastad med stora ihåliga järnrör. Nej.. Det var inte det som gav mig kramp. Det som gav mig kramp var pojkarnas livliga fortsättning på historien som bland annat innefattade ett järnrör rakt genom bröstkorgen och en massa äckliga ljudeffekter, som alltid. Deras historier skulle förmodligen vara hälften så äckliga och krampframkallande om de slopade ljudeffekterna. Men å andra sidan skulle ju de där historierna bli fantastiskt tråkiga utan dem.

Snälla, låt det vara Helena Jonsson som vinner Jerringpriset.

Prins Carl Philip verkar vara en ganska tystlåten person.. Brås väl på sin far, kan jag tro. Jag tror faktiskt inte att jag har hört honom tala någon gång förut.. Vilken grej. Vilken röst.

JA! Sug på den du, Skränovic! Fast.. Vem är Helena Jonsson egentligen? 

Helt plötsligt känner jag mig sugen på att titta på Fångarna på fortet. Synd att det slutade sändas för typ sjuttio år sen bara. Synd..

Hahah, någon som har märkt att Sverige pussas och kramas har börjat sändas på kanal5 igen? Eller igen och igen.. Satt och tänkte på att det inte är samma sak utan Björn Gustafsson, när han plötsligt dök upp i rutan och jag märkte att det är den förra säsongen som sänds igen. Hehe, jag kanske skulle skicka iväg ett sms till Caroline och ge henne en liten hint om att slå igång kanal5.. Säger bara två saker: Hösten08 och kändiscrush 

Jag tycker att de hellre kan byta namn till Stina pussas och kramas, för det tycker jag låter mycket mysigare. Tänk er själv, vilket programkoncept! En hel timme, en gång per dag där jag får sitta och pussas och kramas med vem jag helst vill. Ja, man kanske skulle slänga ihop en liten programskiss och skicka iväg den till kanal5.. Hmm, skulle kanske funka..

Fast.. Programmet är ju egentligen ganska bra som det är. Dessutom skulle det nog vara ganska jobbigt att ha en kamera uppstucken i ansiktet 60 minuter nonstop. Näe.. Jag håller mig nog till att pussas och kramas i smyg, utan kamerorna ;)

Jag är så lycklig. Lycklig att jag kan kalla mig din.

Avslutar en behagligt kort julafton med att kränga ett glas julmust och lyssna på Petters remake av Thomas Di Leva's Dansa din djävul - i sann julanda. Endast det bästa duger för julafton. Chatten går varm och på skrivbordet står kvällens materiella tillhandahållningar.

Knäck i frasiga formar och Rocky Road i rostfri form. Klappar som slås in och söt kola som packas in i smörpapper. Julgranen är uppe och lilla fröken har till och med skaffat sig en adventsljusstake till nattlampa. Redo för julen? Ja, jag kanske är det trots allt.

Ett jullov späckat av aktiviteter och händelser ligger om mindre än två dygn för mina fötter. Julafton, julotta, dans, utgång, nyårsfirande, jobb och en utlandsresa på det. Och så ska man hinna andas också. Huj! Men det är så jag tycker om det. More is more, baby.

Nu ska jag göra som resten av populationen på vårt halvklot och få mig några timmars sömn. Tänker drömma om pyramiderna i gassande sol och jeansshorts över solbrända ben. Can't wait.




Mallorca, oct -09

Försök till situps med rastlös kelsugen labrador i samma rum övergick fort till försök till situps med rastlös kelsugen labrador på samma yta. Vem behöver vikter när man bara kan träna med en 25 kg hund liggandes på en?

2/5 -10


15/12 -10

Märker en tendens av mörkerrädsla hos mig själv. Eller.. Det är inte mörkret jag är rädd för. Det är tystnaden. Och ensamheten - i mörkret.

Omger mig själv med ljud och ljus, men det hjälper inte riktigt. Ljuset motverkar inte mörkret och ljudet fyller inte ut tystnaden. Lägenheten förblir tom, tyst och mörk, trots att Rapport står på och taklampan är tänd.

Tomt. Alldeles tomt. Tänk att en människas aura kan vara så stark att allt han lämnar efter sig känns tomt. Att en lägenhet som andas honom, luktar honom och Är honom, kan kännas så tom och ensam. Kanske är det just det, att varenda litet hörn har hans namn skrivet ända in i tapeten, som gör att det känns så tomt när han inte är här.

Jag ger upp. Det verkar hopplöst.

Kallar på John Blund.

Självmordsbombare på Stockholms gator och myspys i Skarven med nära och kära. En exploderad Audi på drottninggatan och brända pepparkakor i hushållet Israelsson-Westman.

Tur att det finns kristyr. Tur att det finns brandmän.

Har varit duktig inom praktiskt taget alla områden förutom det område jag hade tänkt vara duktig inom ikväll. Pluggandet har gått käpprätt åt helsefyr, men nu har vi iallafall ett rent kylskåp och massor av ren tvätt hängandes på tork, och allt tack vare superstintan. Ett stycke nyårsklänning har dessutom blivit hemklickad. Flickan är glad som en sol, men icket hennes plånbok. Well, well. Jag lyckades iallafall stoppa mig själv från att klicka hem de snygga heelsen. Får nöja mig med mina gamla ett tag till.

En kopp glögg och några pepparkakor har under kvällen avnjutits i en varm soffa med en söt mamma till en mysig film. Nu blir det sängen och några sidor ur kungaboken innan herr Blund hälsar på.

Kryper så tätt intill min finaste för att andas in så mycket av hans varma och trygga aura som jag bara kan. Allt för att kunna klara mig de två närmsta veckorna utan honom i min närhet.

Kärlek. Jag känner kärlek.

Skuttar iväg till fröken Carlsson (bilden t.h.) 's residence för att snylta på lite fikabröd och sällskap. Länge sedan jag spenderade en kväll med den sötnosen sist.

And yeees, I know, the picture is veery pretty. Fröken dinosaurie till vänster där.

Ensamhet. Ett tillstånd fyllt av så mycket. Plats för att sträcka ut sig. Plats för omtanke, dagdrömmande. Ett tillstånd helt fritt från empati och sympati. Här finns ingen annan. En plats för egoism. Självälskande.
Ensamhet. En samhet. En enhet. Ensam. Ett tillstånd som kan upplevas, just det - i ensamhet, men också ett tillstånd som kan upplevas i en två- eller flersamhet. Ett tillstånd som då omvandlas från en plats att fulländat ägna sig åt sig själv till en plats där mängden av uppmärksamhet och närhet från flersamhetens andra komponenter falnat. Ett tillstånd där man ber efter att få bli sedd, men där seendet uteblir.

Julen är för mig en tid av mycket kärlek, men också mycket ensamhet. På både gott och ont. Både uppbringad med mening och inte.

Under julen älskar jag lite mer än annars. Ser till att göra mig själv tid till att skjuta undan läxor och krypa ned med min hjärtevän under en filt, med värmeljus brinnande i varje liten vrå. En tid när jag tänker extra mycket på mina fina vänner. Ser till att ta mig tid att hjälpa min familj extra mycket. Baka med dem. Vara extra snäll.

Men under julen känner jag mig också som mest ensam.

Jag har alltid varit lite av en ensamvarg. Har alltid kunnat reda mig själv. Trots att jag hade många vänner när jag var liten lekte jag alltid själv när jag var hemma. Bjöd sällan över någon, trivdes i ensamheten. Där fanns bara jag. Bara jag, som fick bestämma hur allt skulle gå till. Ingen att ta hänsyn till.

Jag var sån tills jag märkte att det fanns något annat. Att flersamhet kan vara så mycket behagligare. Att det faktiskt kan vara skönt att ha någon att dela stunden med.

För mig är ensamheten idag något av ett förgiftat tillstånd, vilket gör att julen också blir lite förgiftat. Jularna har alltid varit väldigt små i min familj. Detta trots att jag egentligen är för allt som kännetecknar det motsatta. Min mamma jobbar oftast under dagen. Kalle Anka klockan 15 får jag oftast se ensam och julmiddagen är alltid förhållandevis liten eftersom vi är så få. Efter julklappsöppningen är allt över. Julen är över. Skimret har lagt sig och det där varma glittriga är ännu en gång borta.
Den manliga delen av herrskapet somnar oftast väldigt tidigt framför tvn och den kvinnliga delen, alltså jag och min mamma, sitter på varsitt håll och glor på tv till sena timman. Om det inte hade varit för att tv visar julrelaterade program mest hela dagen och man öppnar presenter på kvällskvisten, kunde det lika gärna ha varit en helt vanlig dag för mig.

Hur mycket jag än hade velat att julen var en stor pampig högtid som man spenderar med en hel hög med människor när man äter mängder med god mat och umgås, är det bara en till dag på året för mig. En dag med lite mer mat och lite mer sevärt på tv.

Därför har jag alltid, så länge jag kan minnas, längtat till den dagen jag stadgar mig. Det året jag får ha den julaftonen jag alltid velat ha, med mycket folk, mycket gott och många skratt.

Det är det största anledningen till att jag vill ha en stor familj med många barn när jag blir äldre. För att jag vill att mina barn ska kunna se ensamhet som ett tillstånd av självälskande och tid för sig själv, och inte ett tillstånd fyllt av saknaden efter flersamhet.

Och så kom det där suget tillbaka. Suget efter att få flytta hemifrån och starta från scratch med allt vad möblering, organisering och inredning heter. Få sätta nyckeln i dörrlåset, vrida om och kliva in i en plats som är min, bara min.

Mörkt trägolv. Vita tapeter. Varma accentfärger.

Åh, känner att jag blir lite småhög av bara tanken.