Hjärtat pulserar och pannan känns varm. Jag har feber. Feber av kärlek för min fina fina pojkvän.

Historiska lämningar, grafitti, tzatsiki, sightseeing, poolhäng, sliskiga greker, två solbrända näsor, pitabröd, keliga katter, små flickor som lapar vatten på restaurang, ouzo, baklava och mängder av vackra solnedgångar. Gammalt möter nytt. Antikens storhetstid möter nutidens teknik.

Presenterat här ovan är några av de ord som poppar upp i huvudet när jag tänker på vad som kom i vår väg under vår två veckor långa semester i Grekland.

Aldrig har jag behövt en semester så mycket som nu. Min kropp var utpumpad av jobb och press, och mitt psyke var utmärglat av känslomässig stress och en molande oro som kapslat in mitt hjärta i många månaders tid. Allt jag behövde var något som kunde ta mig tillbaka på jorden. Något som kunde ge mig perspektiv, och som kunde lugna ner mig. Och vad fungerar då bättre än besöka ett land som tar andan ur en? Och dessutom med en av sina bästa vänner?

Grekland hänförde mig på många sätt. Människornas varma natur, matens smakrikedom, solens helande effekt - listan kan skrivas lång. För att göra en lång historia kort tittar jag i detta nu tillbaka på en fantastisk utlandsvistelse, som jag hoppas upprepas snart igen. Grekland är verkligen en pärla, som sannerligen är värd att utforskas mer än en gång.

Världen känns upp och ner. Känslor vrider och vänder på sig till det yttersta, och i mitt allt detta står jag - krampaktig och förvirrad. Ena stunden känner jag si, och i andra stunden känner jag så. Ditt och datt, hit och dit. Pannkakor, handskrivna lappar, utlandsresor, kanelbullar, snöblandat regn, djupa samtal, ytliga samtal, tanter på gatan, skrikfärgade naglar, pojkar med blåmärken på benen, flickor med håret på ända, grillrök, utspilld öl, smördränkt spaghetti. Huvudet spränger, ögonen plitar, händerna skakar och fötterna dansar. Hjärtat blöder, kroppen viker sig, tårna griper efter mark. Tar så till Håkan Hellström, Ted Gärdestad, Björn Rosenström - kungarna av sinnesförvirring (men likväl självklarhet och realism) - för att vända ännu mer upp och ner på mina känslor.

Och i allt detta finner jag att den enda känslan jag verkligen har fullkomlig kontroll över är lugnet. Oavsett om jag känner glädje, svartsjuka, ilska, sorgsenhet, eufori, äventyrslust, trötthet, ensamhet eller förvirring så åtföljs detta alltid av ett lugn. Hur sjutton kan jag känna mig lugn nu? Aldrig har jag slungats så otroligt mellan hjärtesorg, ödesdigra beslut, förtvivlan och eufori som de senaste veckorna - och ändå är jag lugn i både kropp och sinne. Jag antar att jag någonstans djupt i mitt undermedvetna känner på mig att allt kommer att ordna sig. Eufori eller fullkomlig förtvivlan - hursom kommer det nog att bli någonting av mig också, en vacker dag.

Nu planerar jag att somna till ett avsnitt av Vänner. Vänner - som nog är det enda element i mitt liv som i detta nu känns stabilt, oförändrat och som med fullkomlig säkerhet ter sig precis likadant i morgon, nästa vecka, nästa år. Allt annat kan jag ta itu med i morgon. Eller i övermorgon. Det fixar sig.