Om det är något jag önskar så är det att jag skulle kunna återuppleva stunder i det förflutna. Måndagen i juni 08 när jag och mina föräldrar satt på planet till Thailand, torsdagskvällen i juli ifjol när vi stod på Yran i Östersund och väntade på att Takida skulle äntra scenen, ögonblicket efter att jag hade kirrat körkortet. Såna där ögonblick som man alltid kommer att minnas. Ögonblick som för stunden upplevdes stora men som nu i efterhand upplevs gigantiska, ja näst intill livsavgörande. 

Ännu en stund jag önskar att jag kunnat återuppleva är bussresan till Stockholm i måndags. Elva timmar i en buss full av tjattrande gymnasieelever kan många likna med självmord, men för mig var det något helt annat. 

Det jag älskar med att göra saker - resa utomlands, åka på festival, dra ut med vännerna i bilen - är stunderna just innan. De där skälvande sekunderna innan favoritbandet äntrar scenen eller den där minuten innan flygplanet tar mark och man traskar ut på andra sidan jordklotet. För det är då man uppskattar de där händelserna som mest. Det är när man får längta och vänta som man verkligen tar sig tid till att uppskatta och vara lycklig över det som komma skall. När man är mitt uppe i det har man fullt upp med att uppleva, så att den där uppskattningskänslan inte riktigt har plats att infinna sig. 


.

.

Håkan Hellström - Magiskt, men tragiskt

Att få tjattra i några timmar med sina finaste utan att känna press och stress och sedan få slänga på sig glajorna, plugga in lurarna och slumra till Håkan och Unos sövande toner med solens varma strålar spelandes över ansiktet - det måste vara det bästa som finns. Och att sedan få vakna, yrvaken och sliten på okänd ort och känna bussen kränga i kurvorna och se sina finaste slumra ikapp bredvid sig, ja då är det inte långt till tårarna.