Den här godingen (tillsammans med Bob Marleys don't worry be happy och I feel pretty (Ni vet, "I feel prettii, oh so prettii, I feel prettii and wittii and gaaaaay.." från West Side Story? )) har jag haft i huvudet de senaste två dagarna, så den kommer nog att påminna mig om den här fjällturen i framtiden. 

Låten är grym. Fjällturen var grym. Nu ska jag sluta tjata om den. 


Foo Fighters - Best Of You

Å jisses, vad tre dagar kan gå fort! Tänk, när jag låg där i min säng på söndagskvällen ville jag att kvällen aldrig skulle ta slut. När jag steg upp i måndags ville jag bara gå och lägga mig igen. När jag steg av bussen, och lunkade iväg till skolan med min feta ryggsäck och mina irriterande skidor ville jag bara springa åt andra hållet. Och när jag, just innan vi skulle gå på bussen som skulle ta oss till Ammarnäs, tog en snabb sväng till toaletten, ville jag bara låsa in mig och stanna där hela fjällturen. Men, livet var mig barmhärtig och jag överlevde, och det med marginal.

Under dessa tre dagar har vi fått utstå en otrolig fysisk påfrestning, tråkigt ihophafsad mat och skavsår på både hälar och öron (hej, ni söta små älskade människor som aldrig kan sluta prata i bussen när man bara vill att det ska vara tyst. ni gjorde min måndagsmorgon. tack för att ni finns, och för att ni förgyller min vardag när jag minst behöver det. tack.). Vi har gått ner oss i djupsnö och svurit över att skidorna har åkt åt helt motsatt håll än vi velat. Vi har utstått kyla och väta, båda i en enda stor orgie ackompanjerad med klagan och dess kompanjoner, svordomarna. Vi har tyckt synd om oss själva och varandra, och utmattade tittat bort mot horisonten och önskat oss bort. Vi har stängt in oss i snögrottor och genomlevt en natt kantad av fuktiga sovsäckar och obeskrivlig kyla. Vi har genomlevt en fjälltur. 

Men vet ni vad? De bra stunderna överväger, så här i efterhand, de dåliga. Jag har ont i både ben och rygg, armar och fötter, men inombords är jag lugn och otroligt glad.
Som motsats till all den där miserabeliteten (det är inget riktigt ord, va?) har vi fått uppleva en obeskrivligt bra sammanhållning mellan människor som kanske aldrig tidigare ens sagt ett ord till varandra. Vi har fått uppleva den svenska fjällen i strålande solsken. Vi har fått dela skratt när man knappt kunnat andas, med människor man aldrig riktigt har delat något med förut. Vi har fått dela nytta med nöje, på ett otroligt behagligt sätt. Vi har blivit många kunskaper, men också minnen och upplevelser rikare. 

Jag är otroligt positivt överraskad över hur de här tre dagarna utspelade sig. Kunskap, glädje, en grym sammanhållning och erfarenheter för livet. Nog låter väl det bättre än utmattning, skidåkning, snögrottor och sömnlöshet? Men även om skidåkning och sömn i bivacker inte lockar för fem öre, måste man lära sig att inte dra förhastade slutsatser och döma hunden efter håren. 

Vi hade en grym vistelse i fjällen, och trots att jag aldrig varit så utmattad och aldrig varit så trött på skidåkning i hela mitt liv, skulle jag helt klart göra om det. Helt klart.

Men nu gör utmattningen i kroppen sig påmind, och huvudet börjar kännas tyngre och tyngre. Jag tror att jag inom kort förflyttar mig till sängen och läser lite, för att sedan få mig en god natts sömn i min alldeles egna säng. 

Man kan ju, trots upplevelser och skratt på annan ort, inte komma ifrån att hemma är bäst.

Ta hand om er. 
Puss.

Innan ni får höra om fjällturen måste jag bara ursäkta för att man knappt hör ett jota på videobloggen här nedanför. Anledningen till att musiken var på så hög volym var att jag inte ville höja min förödmjukelse ännu mer genom att bli ertappad av mina föräldrar, pratandes med mig själv inne på mitt rum. Dailymotion sänkte kvaliteten med ungefär 2500% procent, och detta var inget jag märkte. 

Just typiskt va? När man väl tar sig i kragen och spelar in en videoblogg och våndas och har sig, hör man inte ens vad som sägs. Just typiskt min tur.

Aja, det var bara det jag ville säga. Är någon fortfarande intresserad av att riktigt höra vad jag sa på den där förgrönade videobloggen, har jag bytt ut den mot en youtubeuppladdning av samma klipp. Betydligt bättre ljud. Hope you'll enjoy. 

Snart kommer som sagt en uppdatering om fjällturen.
Puss.

(Och som vanligt ska stillbilden på videoklippet alltid bli otroligt attraktiv. Jisses, vad intelligent man kan se ut.)

Oj, vilken tur att jag inte kommer att ha tillgång till en dator de närmsta tre dagarna. Förhoppningsvis glömmer jag bort att det här ens har hänt när jag kommer hem igen. 

Iallafall. Som jag sa ungefär tre biljoner gånger på videoklippet, önskar jag er välkomna och hoppas att ni kommer att tycka om min blogg.

Ta hand om varandra, så ses vi när vindarna har viskat mitt namn, mina fötter har domnat bort av kyla och bivackerna har kvävt oss till döds.

Puss.

(Publicerad 2010-03-20 00:21 på min förra blogg)

Ibland är det tragiskt hur mycket man kan ta sina närmsta för givet. Hur man som tjej kan stå framför spegeln och spackla och fixa i flera timmar bara för den där killen, när man inte ens kan unna sin mamma en kram innan man åker bort. Hur man kan sitta och skriva milslånga sms till sin respektive att man älskar honom och saknar honom, när man inte ens kan låta sin nära vän prata till punkt, bara för att det hon berättar inte var så särskilt intressant. Hur man kan gå omkring och skratta och skämta, när ens bästa vän ligger hemma och gråter över en olycklig kärlek. Det är lite ologiskt.

Vi är bara människor.  Ingen är perfekt, och alla gör vi misstag. Men ibland måste vi stanna upp och faktiskt se oss omkring i vår omgivning. Se vad vi egentligen har.
Vi spenderar våra liv trånandes efter allt vi inte har, när vi egentligen borde göra det motsatta. Vara tacksamma för det vi faktiskt har.

Efter att ha upplevt en turbulent barndom kantad av dödsfall och förluster, sömnlösa nätter när kudden varit blöt av tårar orsakade av en längtan efter människor som inte längre är möjliga att nå, nya människor som stövlar in i ens liv och förväntar sig att bli välkomnade bara för att de undvarat sig ett par minuter för att springa in på någon random butik för att köpa en tilltufsad leksakskanin, och skrik och bråk, vet jag att det faktiskt finns saker som kan orsaka så mycket smärta utan att människor märker det.
Det har funnits dagar då jag har stängt in mig i vårat lilla badrum och slagit mina nävar mot väggen och gråtit mina ögon alldeles tomma, bara för att jag har känt mig så orättvist behandlad av mina närmsta. Nätter då jag har legat tårögd och haft små överläggningar med mig själv, och lovat de högre makterna att de minsann får ta våran bil och mina leksaker och ja, allt jag äger, bara jag kan få tillbaka dem jag förlorat. Tårfyllda kvällar, ensamma stunder då jag har suttit på golvet och tittat igenom fotoalbum från svunna tider, på leenden som sedan länge har slocknat.

Människor sätter så lätt spår i en.

Jag har en okrossbar relation till min mamma, en relation uppbyggd på tvåsamhet, delad ensamhet, skratt, tårar, ett otroligt likasinnande, många högljudda bråk, smällande av dörrar och samförstånd i tystnad. 
Min styvpappa har kommit att influera mig så under de här tretton åren att han till och med smittat av sin humor på mig. Vägen har varit lång, en väg som från början har varit kantad av en ovilja att samarbeta och en längtan efter någon som inte längre är möjlig att nå. Den där tilltufsade leksakskaninen var kanske inte så uppskattad då, men nu ligger den nere i källaren och vittnar om mörka, men också ljusa tider. En relation under utveckling.
Min farmor var min absoluta ögonsten, men tyvärr kom jag på det när det var för sent. Det finns inte många som har fått mig att känna mig så trygg i mig själv och i min omgivning som hon. Hon älskade en villkorslöst, och hon visade det verkligen. Hon var verkligen bäst, och jag saknar henne precis hela tiden.
Jag har varit otroligt välsignad när det gäller min släkt. Trygghet, kärlek, samhörighet. Öppna famnar man alltid har kunnat gömma sig i. Dörrar som alltid har varit öppna för en. Farbröder och fastrar som varit stolta över en. Kusiner som, trots att åldersskillnaden varit decennium långa, alltid har behandlat en som en jämlike. Som alltid uppmuntrat till samtal, som inte alltid kanske har varit de mest stimulerade med tanke på att den andra parten i samtalet varit underårig och oförstående. Människor som har visat att blodsband inte behöver innebära framtvingade träffar. Att man faktiskt kan älska och vilja umgås med de sina. 
Mina morföräldrar är de mest fantastiska människorna som finns. Att man som barn kan känna sig så välkomnad och trygg hos två människor som från början inte ens har med en att göra, det är ett privilegium jag allt för sällan uppmärksammar. Att två människor kan ta en under sina beskyddande vingar och bry sig om en liten människa, när de inte ens är tvungna. När jag får barnbarn vill jag vara precis som dem. Förmedla så mycket kärlek och så mycket trygghet. Det finns nog inte mycket som är så underbart som att få höra dem be en att ge dem en kram. Då känner man sig betydelsefull. Älskad. 

Men det är inte alltid jag avgudar och uppmärksammar mina nära och kära. Mamma, som jag nu suttit och lovordat, har jag fräst av ett ofantligt antal gånger genom åren. Jag har dumförklarat och bråkat med min stypappa, jag har missunnat och tagit mina morföräldrar för givet, och jag har önskat att släktträffar  var över för att dem inte blivit som jag hade hoppats att dem skulle bli. Det tänker jag inte sticka under stolen med.

Men den gruppen med människor som jag med 100% säkerhet kan säga att varenda människa på jorden glömmer bort i tid och otid, är de där som får trösta en när killen har dumpat en och som man delar de där magknipsskratten med. De där man sticker och shoppar med, och gör sina franskaläxor med. De där som får sponsra en när pengarna sinar och magen kurrar, och de som får sitta och vänta på en i matsalen när man tar en till portion. Ja, självklart är det vännerna.

När man som jag och mina vänner är studenter, och träffar varandra precis varenda dag, tror jag att det är väldigt lätt att glömma bort att älska varandra. Det är pojkvänner som ska älskas och det är läxor som ska göras och föräldrar som tjatar och pussar som ska pussas och skönhetsideal som ska uppnås och mat som ska ätas och bloggar som ska skrivas och communitys som ska besökas och tvprogram som ska ses och husdjur som ska tas hand om och prov man ska våndas över, ljus som ska tändas och konstiga ställen som det ska älskas på och sms som ska skrivas och tandläkare som ska besökas och jobb som ska sökas och det ska shoppas och trånas efter lägenheter och det ska göras nattmackor och skrivas uppsatser klockan två på natten och.. Ja, mitt i allt det där glömmer man bort de som egentligen skulle behöva mest uppmärksamhet. 

Ibland kan det kännas så lönlöst att kliva upp mitt i natten och traska iväg till sin bästa vän som sitter någonstans ute i mörkret och gråter, när man sedan inte kan få ett litet "men gumman, hur mår du?" när man själv är på botten. 
Det kan kännas så otroligt lönlöst och utelämnande att skicka ihopknåpade små kärlekssms till sina allra närmsta, när man inte ens får något svar tillbaka. 
Framgången till en riktigt bra relation, oavsett om det är till en planta, en hund, en tjej eller en kille, baserar sig alltid på att det alltid är en perfekt balans mellan givandet och tagandet. 

Och som sagt, vi är bara människor. Alla felar vi ibland. Jag tror inte att det finns en enda människa på den här jorden som aldrig har tagit sina närmsta för givet. Vi gör det alla, i tid och otid. Och det finns egentligen inget man kan göra åt det. Det är ju helt omöjligt att alltid bara ge och ge och ge och alltid uppmärksamma sina nära och kära. Det går inte. Man måste ju tänka på sig själv också. Och om man har många att älska, är det ju inte så lätt att älska alla samtidigt, och lika mycket dessutom.
Men det är viktigt att vi väger upp de där dåliga dagarna med dubbelt så många bra. Det behövs inte mycket. En beröring, ett leende, ett ord. Skulle vi hela tiden känna att vi måste basunera ut våra känslor gentemot andra, skulle det ju bli helt fel åt andra hållet. 

Jag har alltid sagt, och trott, att det är de små sakerna som gör helheten. Ett litet sms sent på natten, en lätt strykning över kinden, ett snabbt "puss!" innan man skiljs åt. Det är allt som behövs.

Vi människor är så otroligt skapade att vi alltid kan producera mer kärlek. Spelar ingen roll hur många vi älskar, det finns alltid plats för en till och alltid nog för att räcka en runda till. En puss, en kram, ett fint ord, en beröring, alltid kan vi ge en till. Allt handlar bara om vilja.

... Vi borde älska mer.

Jaha, och så var man här igen. Tillbaks på ruta ett. Det här är nämligen fjärde gången jag byter bloggserver, och vi får väl hoppas att det blir den sista. 

Varför jag bytte? För att bloggspace.se är lite av en skitbloggserver, helt enkelt. Jag förstår inte varför jag envisades med att byta från blogg.se till bloggspace.se back in the days. Mycket osmart drag, unga dam. 

Nu börjar vi iallafall om på ruta ett, mina söta små. Kan dock säga att nästa inlägg är ett jag postat ganska nyligen på den förra bloggen. (Kändes viktigt att just det inlägget fick följa med.)

Som sagt, lite text.


(Ett litet testinlägg)