Vaknar till åskoväder som får väggarna att skaka och ett regn som överröstar alla slags ljud. Vänder mig om i sängen och njuter av att kunna ta hur lång sovmorgon jag vill. Äter frukost med en nyligt hemkommen käresta som sedan kryper till sängs för att sova igen några timmar. Ägnar sedan eftermiddagen åt att plöja genom Skynda att älska vilket stundtals varvas med slumringar och knäppa drömmar.

Sitter i detta nu och lyssnar till hans tunga andetag. Ler kärleksfullt när jag hör honom sträcka på sig i sängen och ge ifrån sig sömnfulla läten. Känner en så ofantlig värme och trygghet i hjärtat. Vågar inte krypa ner hos honom av rädsla att väcka honom och sitter därför och förundras över hur man kan känna en så hjärtslitande saknad efter någon som befinner sig mindre än två meter ifrån en. 

Räknar ner minuterna till hans väckerklocka ringer och jag kan krypa ner hos honom.

I dag händer det. I dag återvänder samtliga av Storuman orts gymnasieelever till skolbänken. Och här sitter jag, utexaminerad och redo för ännu en arbetsdag. Men inte vilken arbetsdag som helst. Min sista denna månad. Min sista denna sommar, on top of that. Japp, samma dag som Luspengymnasiets förstaringare får sitt namn uppropat och en dator slängd i famnen och dess andra- och tredjeklassare återgår till sin vardag flyr jag fältet. Efter en och en halv månads intensivt arbete flyr jag över till vårt kära grannland Norge. Till Norge, till en husvagn, till André.

Den närmaste veckan tänker jag inte göra annat än ligga och lyssna på spöregn som smattrar mot husvagnstak, vandra längs Oslos gator, läsa massor med böcker och pussa på mitt hjärta tills han får russinläppar. En vecka med inget annat än vila, för när augusti blir september och vi börjar leta oss hemåt igen sparkar vardagen igång.

Nu börjar det bli dags att klä sig och packa matlåda inför sommaren s i s t a arbetsdag. Det ligger regn och kyla i luften så därför åker myskläder på. Måste erkänna att jag känner mig en aning tom. I dag händer det. Utan mig.