Direktmeddelande till vädergudarna: DET SKA INTE SNÖA PÅ VALBORG!
Hoho, vad tror ni, kommer brasan att kunna tändas ikväll? Vi får hålla tummarna!

Åh vad skönt med helg! En extra ledig dag, det välkomnas med öppna armar kan jag lova :)
Nu drar jag till Gunnarn och busar med brudarna hela natten lång. Awesomeeeee.



Vi såg förresten klart the bodyguard idag på filmkunskapen, så därför har den här godningen spelat på repeat i huvudet på mig ända sedan dess. (Mysig film, den där the bodyguard, förresten.. Sevärd!)

Ta hand om er, små hjärtan. Och ha en bra kväll.
Puss.

Jag älskar ord. Både ord i verbal form, och ord i skrift. Det finns inte mycket som kan väga upp en fysisk beröring från en människa man innehar känslor för (oavsett vilka slags känslor det är) - de vackraste orden i världen kan inte väga upp en kyss som känns ända ner i knäna eller en lång och kärleksingivande kram från en kär vän, det är ett tveklöst faktum. Men ord, de är så universella.

För att en fysisk beröring på riktigt ska kännas i hjärtat, behövs det nästan alltid att man har ett speciellt band till personen i fråga. Det är ju inte precis så att man blir rörd av att få en kindsmekning eller puss av vilken random person som helst. Men ord, de kan beröra även om man inte känner människan som uttalat dem eller skrivit dem. Hade Barack Obama kommit fram till mig som vilken random person som helst och kramat mig, hade jag bara tittat på honom och sedan dragit ett lätt "Okej.. Awkwaaaard.." och sedan gått vidare. (Okej, där överdrev jag lite. Fullt så ohövlig är jag inte.) Men när jag bevittnade hans segertal på televisionen efter att han hade vunnit valet, då föll tårarna oavbrutet. Och allt för att han genom ord hade gett mig lite av sig själv. Att ge en liten bit av sitt fysiska jag, det berör det också. Men då krävs det att en relation finns mellan människorna i fråga. En kram från en främling ger mig sällan tårar i ögonen, men när jag t.ex. läser Michaela Forni's inlägg om kärlek, då faller de utan någon som helst hejd.
Det är ordets vackra konst. Att man kan beröra vem som helst, när som helst. För det som är så otroligt med ord (och främst då skrivna ord) är ju att de består. Jag kan inte beröras fysiskt av August Strindberg, eftersom han sedan länge är bortgången, men istället kan jag lägga mig och läsa en roman av honom och uppleva en beröring på det sättet. Det tycker jag är otroligt.

Ord är något vi ska värdesätta och se till att använda oftare, och på rätt sätt. Finns det verkligen någon egentlige anledning till att ödsla din tid och energi på att skrika de där fula orden till din bästa vän, när du bara enkelt kan be henne be om ursäkt och sedan stryka ett streck över det hela? Det är ju så mycket behagligare med fina ord än det motsatta, så varför envisas vi med att vara så elaka mot varandra? Det är ju så mycket trevligare att vara snälla mot varandra :)

Ni är vackra, kära läsare.
Godnatt.

Haha, man märker verkligen vilken perfektionist man är, när man inte kan sluta gå och tänka på att ens senaste blogginlägg fick ett annat teckensnitt än de tidigare. Då har det gått lite väl långt, kan man tycka.
Jag brukar oftast inte märka av den där perfektionistiska genen, eftersom jag praktiskt taget aldrig gör något kreativt som behöver särskilt mycket omtanke. Skolarbeten brukar jag alltid vara äckligt petiga med, hellre blir jag 100% nöjd med ett arbete innan jag skickar in det än gör något mer nödvändigt som att äta eller sova. Jag menar, om jag inte är nöjd med arbetet, hur kan jag då förvänta mig att läraren kommer att bli det?
Men nu har vi inte haft några speciella inlämningsuppgifter på länge, så den där perfektionismen har legat i dvala lite. Förutom när det kommer till bloggen då.. "KLOCKAN ÄR FYRA PÅ MORGONEN STINA, INGEN BRYR SIG OM MENYN ÄR NÅGRA PIXlAR FÖR LÅNGT ÅT HÖGER! GÅ OCH LÄGG DIG!" 

Jag vet egentligen inte vad jag ville få fram med det här lilla inlägget. Jag kände väl att det var viktigt att berätta för er att teckensnittet på det där inlägget inte har lagts dit med flit. DET ÄR INTE MITT FEL!
Så, nu känner jag mig mycket lugnare. Och även mycket töntigare. Score! 

Näe, nu orkar jag inte vara så här töntig längre. HÄR ÄR MITT TÖNTINLÄGG OM ORESONLIG PERFEKTIONISM OFFICIELLT SLUT. Nu ska jag fortsätta skotta läxor från mitt skrivbord.

Lady Gaga högt spelandes i bilstereon, en lektion (och främst lärare) jag helst hade sluppit, pluggning hemma hos Kajsa av ett ämne jag helst av allt hade bojkottat (finns det någon levande själ på denna jord som är intresserad av hur betong tillverkas? seriöst, vem är det som skriver kursplanerna egentligen?), biff stroganof till middag och bastning fram emot kvällen som då och då mynnade ut i vattenkrig - är de främsta komponenterna min tisdag har bestått av.

Nu när praktiskt taget alla förberedelser inför redovisningen är gjorda, min mage är mätt och belåten och mina gaddar är borstade, hade jag tänkt söka mig till sängs. Man blir riktigt mör av att sitta tre timmar i en ångkokare, kan jag lova! (Finns det inte någon där ute som kan utforma bekvämare bastur? (Ja, enligt google stavas bastu i plural så, so get off my back.) Man kan inte sitta, man kan inte ligga, man kan inte stå.. Är inte den olidliga hettan och försämrade förmågan att andas nog lidelsefullt?)


Staygold - Backseat (Tack Kajsa, för att du jämt och ständigt ska gå och nynna på den här så att jag får den på huvudet. Tack, du är verkligen en sann vän.)

Godnatt på er!
Puss.

Detta är alltså framsidan till Powerpointen jag och Kajsa har tänkt använda till vår redovisning på naturkunskapen imorgon.

Vad tror ni, vågar vi hoppas på ett mvg?

Tänk vad underbart det skulle vara om man gick skola på natten istället för på dagen. Tänk vad mycket jag skulle få gjort!
Om jag någon gång blir statsminister, ska jag absolut lägga fram förslaget att nattmänniskor ska få gå skola på natten, och dagsmänniskorna på dagen. Vilken idé liksom. Skola på natten. Fast då skulle det nog bli överskott på ungdomar på nätterna. Tror inte att det finns särskilt många ungdomar som är särskilt morgonpigga nu för tiden. Vi får väl skylla på vårt allt mer etablerade tekniksamhälle som sakta äter upp våra hjärnor inifrån, eller något liknande.

Jaa, här sitter jag som vanligt och förlorar mig i teknikens förunderliga värld. Undrar just hur många timmar jag har spenderat framför min (smått kantstötta - hej tejp!) lilla pärla till laptop de senaste (snart) två åren? (Jamen tjena, vad blev det där för mening då? Hej grammatik!)

Lägesrapporten direkt från kroppen säger att jag är trött och väldigt hugrig. Och dessutom fryser jag. Rejält. Fast på ett behagligt sätt. Inte på ett fy-fasen-vad-kallt-det-är-kan-inte-den-piiiiiiip-bussen-komma-snart?-sätt eller näe-fy-fasen-vad-kallt-det-är-varför-var-jag-så-förbannat-dum-i-huvudet-att-jag-gick-med-på-att-sova-i-bivack-för?-sätt. Näe, frusen på ett behagligt sätt. Benen skakar så man skulle kunna vaska guld med mig, men ändå vet jag att om kylan skulle bli alltför olidlig, finns det en säng en halvmeter bakom mig. Det är en behaglig känsla det.

Förutom kylan sitter jag och känner mig lite nostalgisk. Har kommit till den gränsen att jag börjar känna dofter och smaker från svunna tider, och då börjar det kanske bli lite väl mycket minnen? 

Just nu är det hösten som maler runt i huvudet på mig. Speciellt Mallorcaresan på höstlovet, men också allmänt tiden kring den. Fy fasen, vilken bra höst vi hade ändå. Ofantliga mängder med mys på både skolan, gymmet, hemma, och ja, andra ställen också, och så en utlandsresa på det i Oktober. Inte dåligt hörrni. Inte dåligt alls.
Vårterminen känner jag har varit lite sämre. Stress kring både skola och körkort, oroligheter inför fjällturer och en längtan till ljusare och varmare tider har alla varit komponenter som har bidragit till en ganska så besk vårtermin. Våren är underbar, men det måste ju vara något som händer med sinnet när det har varit sommarlov och det börjar dra sig mot höst. Det måste ju vara något med de snålkalla vindarna och mörka kvällarna som gör att kroppen ställer in sig på mys per automatik, eller något.

Men det är inget att hänga läpp över. Våren är charmig på sitt sätt, och höst, ja det blir det ju förr eller senare vare sig vi vill det eller inte.
När våren börjar komma på allvar, med bar mark och slask och tö, då ska jag försöka njuta riktigt mycket av min tillvaro. Det blir ju ett helt annat mys på våren och sommaren. Ligga i gräset och sola och snacka skit med tjejkompisarna hör ju sommaren till, liksom grillkvällar på badstranden och de obligatoriska ballerinaskorna.
Så sen när hösten kommer igen, får man mysa ner sig med en filt i soffan och lyssna på snålblåsten utanför fönstret. 

Det tycker jag låter helt utomordentligt. Om jag bara får ta mig förbi de här sista veckorna, som i regel brukar vara stressigast på hela året, så lovar jag att jag ska försöka njuta riktigt mycket av den här våren och inte längta så mycket till höstmyset.

Men några bilder från höstterminens bravader kan jag ju iallafall bjuda på:





Nu känner jag att mina ögonlock börjar bli rejält tunga, så det är nog dags att börja söka sig mot bädden. Imorgon väntar en ny fräsch dag, med nya fräscha möjligheter!

Godnatt, och sov så gott.
Puss. 

I lördags var jag och hälsade på en kär vän i centrala Stockholm. Hans namn är Fredrik, men jag (och endast jag) brukar få kalla honom Fredde. Fredde är min allra bästa vän, och jag är hans.
Fredrik jobbar på ett stort nationellt företag som jobbar med.. Hm, ja.. Vad ska man kalla det? Marknadsföring av sig själva kanske? (Nej, han är inte strippa. Och syftar ni på p-filmen han spelade in i gymnasiet ska jag be att få tala om att killen som spelade in filmen sa att den skulle användas som utbildningsfilm på KTH. Ni ska veta var förbannad Fredrik blev när han fick veta vad det egentligen var för en film. Så arg att han tog två sockerbitar till kaffet, istället för en. Han blir inte så lätt arg, min Fredrik.)

Det är en liten åldersskillnad mellan Fredrik och mig, men jag tycker om honom ändå. Han kanske inte har något hår på huvudet och har t-shirtar som är äldre än mig, men det är ju faktiskt insidan som räknas.

Fredrik är faktiskt ovän med en av mina föräldrars närmsta vänner. Den gubben har inte heller något hår på huvudet. Fast han är lite större än Fredrik, och pratar jättetungt. Ibland vill man bara springa fram och ge honom hjärt- och lungräddning, bara för att han andas så himla tungt. En inhalator tycker man ju iallafall att han skulle ha haft med sig, Göran. Ja, det är alltså hans namn. Hans allra närmsta (alltså jag, och möjligen hans fru) brukar få kalla honom för smakliga smeknamn, som jag tyvärr inte kan avslöja här. Top secret.


Men tillbaka till min vän Fredrik. Här ovan ser ni hans hus, det vaniljvita i mitten.
Ett mycket vackert hus, om ni frågar mig.

Jag älskar min Fredrik. Och jag bryr mig inte om att han kanske är den största maktinnehavaren i Sverige just nu. När vi umgås är det jag som alltid får bestämma. Vilken färg på slipsen han ska ha, hur han ska låta klippa håret, och hur många rika vi ska gynna för dagen. 

Han är förresten ofantligt upptagen just nu, min Fredrik. Just nu är hans företag inne i en kritisk period, och det är ju klart att han ställer upp för kollegorna. Han är så otroligt givande, min Fredrik.
Men till hösten blir det kanske ändring på det, kanske får han lite semester. Då ska vi åka till Ibiza, bara Fredrik och jag. Eller så sätter vi oss och filar på nästkommande års budget. Det är inte riktigt bestämt än. 

Så har tre dagar flugit förbi, och jag är tillbaka till min standardskräddarställning vid skrivbordet i Ärlemoresidensen. Bitterljuv känsla. Jag är så där typiskt småtrött man alltid blir av att flänga runt med flyg, mina öron har inte riktigt återhämtat sig sen flygturen, och jag känner hur vardagen - och därmed stressen - sakta börjar komma tillbaka. Hade jag bara sluppit den här vardagsstressen, hade jag varit glad att få komma hem. 
Men varför inte skjuta upp vardagen ännu lite till, när man ändå är igång? Helgen har varit helmysig och här hemma börjar vintern sakta tyna bort. Jag har petat på världens sötaste lilla knyte i helgen, jag har världens finaste släkt, snart hämtas hunden hem igen, och imorgon får jag träffa mina finaste igen. Livet är ganska underbart egentligen. (Livet är VÄLDIGT underbart egentligen. Mat i kylskåpet, tak över huvudet, etc, etc. Skolan är det sista jag ska klaga över, eftersom jag ska vara glad över att jag ens har en skola att klaga över. I-landsäckel. DU SKA VARA TACKSAM FÖR DET DU HAR, UNGDÖRVEL!)

Nu ska jag ta mig i kragen och försöka ta tag i vardagen igen (och jag ska försöka göra det med lite tacksamhet). Efter att detta har publicerats ska jag ta mig en snabb dusch för att tvätta bort storstadsdammet och sedan ska jag göra lite småplugg, innan jag lägger mig. Förhoppningsvis får jag både lite samhällskunskap och svenska gjord innan John Blund förför mig, men man ska aldrig hoppas för mycket när det gäller mig. 

Stockholm får ni höra och se mer om och av, när vardagen ger mig en stund att andas ut. Nu blir det som sagt en dusch.

Hoppas att ni har det förträffligt.
Puss.

Jag måste verkligen vara sämst på att packa. Packar sextiofem olika ombyten, när jag kanske kommer att behöva två. 

För övrigt har det varit en bra dag. En lång men intressant skoldag, gomiddag med Madeleine på den finaste och elegantaste restaurangen i byn - Frasses (not complaining! maten var awesome), och sedan lite arbete på Folkets hus. Ikväll visades en föreställning med Kim Anderzon, som visade sig vara en riktigt härlig kvinna. Färgat sitt hår mörkt hade hon gjort, och under föreställningen sköts det både skådespelare och iscensattes erotiska stunder. Hon grät och skrattade och skrek och drev med norrmän. Tog upp en trio kvinnor ur publiken för att göra samarbetsövningar, och bjöd upp en annan till dans. Klä ut sig till man, äta spaghetti med händerna och dricka vin, han hon även med att göra. Låter kanske helt skruvat, men det var skruvat på ett bra sätt. Helt klart värd att ses.



Efter att vi hjälpt till att stuva in all disk i diskmaskineriet, skjutsade jag hem fröken Forsberg och fröken Harrati, och styrde sedan hemåt med Nickelback dånandes ut ur högtalarna. 
Nu har jag hunnit duscha och packa inför helgens äventyr i huvudstaden. Åh, älskade, älskade Stockholm.. Jag har saknat dig. 

Crashdiet spelas på mitt spotify, och ögonen blir tyngre och tyngre för varje knapptryck. Bäst att jag lägger mig, så att mina påsar under ögonen inte skrämmer piloterna till att krascha imorgon bitti. Halv sju lyfter planet!

Godnatt, och sov gott.
Puss.

Andra Avenyn på svt1. Våldtäktsmän som kommer ut i ljuset och flickor som gråter. Dagens samhälle. Litteraturhistoria. En man som likt en val strandat på öde mark. Smart kille. Svår uppgift. Vill inte. Orkar inte. Måste. Volvo V70 imorgon. Upp klockan sex, iväg kvart över sju. Välja kläder, spraya håret, måla fransar - Sker det per automatik efter alla dessa år i ytligheternas centrum? Försöker för mycket, räcker som du är.

Tillbaka till Avenyn. Gråt, skrik, ångest. Dagens samhälle? Vad hände med glädjen? Bruce Springsteen till eftertexterna. Undrar hur många gånger hans hjärta brustit. En pojke med keps och märkeskläder. Ett ligg, massor av känslor. Lämna henne ifred, ditt svin. Du är värd så mycket mer, älskade vän. Vad ska jag göra, Stina? Peter Settman på reklam. En annan pojke. Fina ögon. Så söt. Så lång. Måste stå på tå. Fingertoppar mot hud. Fina ord. Rädd att förlora. 

Zappar till mtv. Lättklädda flickor som letar efter kärlek. Pojkar som vill få sig något för natten. Flickor som visar allt, pojkar som bevittnar. Dagens.. Samhälle? Vill inte vara med längre. 21.50. Två timmars sömn inatt. Huvudvärk. Three Days Grace dämpar. Nybrända skivor på skrivbordet. Typiskt mig. Utan musik, ingen upplevelse. Kliar på handen. Comviq kontant, 89:-/månad. Mute. Orkar inte lyssna. Skruvar upp musiken. Flackar med blicken. Väggen behöver bli klädd. Voltaren på naken hud. Smärta är en bitch. Stackars mor. 

Röda naglar. Ännu mer Three Days Grace. Måste packa. Helg i huvudstaden. Komma bort. Njuta. Sakna. Längta. Komma hem. "All I want is a little of the good life, nannanaa." Trött. Kvällshes. Meningslös. Ingenting blir gjort. Vill inte sova ensam. Håll min hand. Låt mig stå på egna ben. Håll om mig. Jag klarar mig själv. Skruva upp musiken. Sänk! Hungrig. Känner mig mätt.

Lättklädda flickor. Pojkar som bevittnar. Täck över. Var dig själv. Visa ingen sårbarhet. Gråt mot min axel. Urringning. Kan någon ge henne en kofta? Du duger som du är. Gå emot strömmen. Passa in. Sminka. Spraya. Var dig själv. Visa din personlighet. Knäpp upp en till knapp på blusen.

Skruvar ned musiken. Flickorna fortsätter. Pojkarna ler. Stänger av televisionen, nog för idag. Täcket upp till hakan. Mörker. Här dömer ingen.

En helt vanlig oktobereftermiddag för de coolaste brudarna i stan.
(Älskar Kajsas uppsyn på slutet. "Hahah, va faaaan?!")

En lycklig dag kräver lycklig musik. Känner hur det spritter i mig av längtan till sena sommarnätter och barfota fötter. Jag hjärta sommar.



Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg

Hujeda mig. Inatt är en sån där typisk natt när man bara vill sitta uppe tills väckarklockan går igång nästa morgon. På grund av den lilla tuppluren tidigare ikväll känns tröttheten långt borta, magen är full av tårta och min mun sträcker sig från öra till öra.