Fann mig själv i ett ångestladdat ögonblick under engelskalektionen i eftermiddag efter att jag skickat in en ofullständig försenad svenskauppgift och sedan höjt min blick och funnit att jag var alldeles ensam. En nedslående känsla av prestationsångest och ensamhet bland främlingar. Alla vänner försvunna. Är det så här det ska bli när jag börjar studera? Alldeles ensam? På egna ben? Med ingen att prata med?

En halv sekund senare infann sig åter lugnet i mig, efter att att jag lyssnat till den ett år yngre grabben i bordet mitt emot fråga vår lärare en grammatisk fråga. En grabb jag egentligen inte bryr mig om. Som jag vanligtvis knappt uppmärksammar. Som bara finns där. Vad som hände vet jag inte riktigt, men det var bara något med lugnet i hans röst; det lugna ansiktsuttrycket; hans väninnas lugna energi; som sa mig att allt var okej. Som sa åt mig att skjuta undan paniken. Och sen var allt tillbaka till det vanliga igen och jag arbetade bättre än jag någonsin gjort under en engelskalektion.

För varje dag som går blir jag mer och mer övertygad om att ensamhet faktiskt stundtals kan vara något bra. För varje dag mognar jag.

Vänta bara. Snart är jag färdig att slå ut.