Börjar räkna ner dagarna tills jag och grabbarna grus lämnar Sverige och Storuman för varmare breddgrader. Mallorca för en vecka blir det minsann. Kunde inte ha kommit mer lägligt, nu när vardagen precis har sparkat igång efter sommaren och solen strålar sina sista värmande strålar över Storuman. 

Känner dock att min förväntan har börjat övergå i en lätt galenskap. Drömmer på nätterna om resan och vaknar upp överexalterad över att få åka, lyssnar på tunes som denna för att komma i mood, och skriver sms till Kajsa ungefär varje dag bara för att säga att "nu är det inte länge kvar innan vi kommer ner!".

Kan bara minnas hur Mallorca imponerade på mig förra gången vi var där, jag och mina flickor. Mallorca, med sina varma temperaturer trots att vi var inne i månaden oktober, med sin vackra vackra huvudstad och med maten. Paella är och förblir en favorit. Äter vi det inte nu när vi åker ner tänker jag sura en stund.

Nu hoppas jag på att Alcúdia kan leverera lika mycket som Cala Mayor och att hotellkomplexet är precis lika fantastiskt som det påstås. Ser framför mig hur vi hinkar i oss mängder med all-inclusive-glass hela dagarna, åker vattenrutchbanor tills vi är alldeles snurriga och traskar runt bland äldre stadsdelar med solen i nacken.

O, vad jag längtar. Till solen, till känslan av att befinna mig på annan mark och till Kajsa och Iza, förstås.

Nedan följer fotominnen från höstlovet 2009 när vi tre bytte svensk mark mot spansk för en vecka.





En alldeles fantastisk vecka med två alldeles fantastiska flickor. Det händer mycket ofta att jag tänker tillbaka på den veckan som en av mina allra bästa.

Och om jag nu kommer hem och inte är lika brun som här ovan så lovar jag er att ni får slå mig lätt på smalbenet och fya mig. Både jag och André har som högsta prioritet att bli kolsvarta.