Världen känns upp och ner. Känslor vrider och vänder på sig till det yttersta, och i mitt allt detta står jag - krampaktig och förvirrad. Ena stunden känner jag si, och i andra stunden känner jag så. Ditt och datt, hit och dit. Pannkakor, handskrivna lappar, utlandsresor, kanelbullar, snöblandat regn, djupa samtal, ytliga samtal, tanter på gatan, skrikfärgade naglar, pojkar med blåmärken på benen, flickor med håret på ända, grillrök, utspilld öl, smördränkt spaghetti. Huvudet spränger, ögonen plitar, händerna skakar och fötterna dansar. Hjärtat blöder, kroppen viker sig, tårna griper efter mark. Tar så till Håkan Hellström, Ted Gärdestad, Björn Rosenström - kungarna av sinnesförvirring (men likväl självklarhet och realism) - för att vända ännu mer upp och ner på mina känslor.

Och i allt detta finner jag att den enda känslan jag verkligen har fullkomlig kontroll över är lugnet. Oavsett om jag känner glädje, svartsjuka, ilska, sorgsenhet, eufori, äventyrslust, trötthet, ensamhet eller förvirring så åtföljs detta alltid av ett lugn. Hur sjutton kan jag känna mig lugn nu? Aldrig har jag slungats så otroligt mellan hjärtesorg, ödesdigra beslut, förtvivlan och eufori som de senaste veckorna - och ändå är jag lugn i både kropp och sinne. Jag antar att jag någonstans djupt i mitt undermedvetna känner på mig att allt kommer att ordna sig. Eufori eller fullkomlig förtvivlan - hursom kommer det nog att bli någonting av mig också, en vacker dag.

Nu planerar jag att somna till ett avsnitt av Vänner. Vänner - som nog är det enda element i mitt liv som i detta nu känns stabilt, oförändrat och som med fullkomlig säkerhet ter sig precis likadant i morgon, nästa vecka, nästa år. Allt annat kan jag ta itu med i morgon. Eller i övermorgon. Det fixar sig.

Klickade mig in på bloggen kreativ inredning i kväll och fann en oas av inredningsinspiration. På sistone har jag gått mycket i inredningstankar eftersom jag planerar att flytta ut i egen lägenhet i sommar/slutet av sommaren och därför klickade jag mig entusiastiskt in utan att tveka. Såg mycket jag gillade, men inlägget om modestilleben tog snabbt upp all min uppmärksamhet.

Jag tycker att det är otroligt vackert att använda mode till inredning. Jag är kanske inte tjejen som slänger upp hela sin skosamling på skrivbordet, men mycket väl ett vackert par.

Kreativ inredning hade tagit upp the Coveteur, vilka verkar vara grymma på just modestilleben.




Såg för övrigt ett reportage om Elsa Billgren för inte så länge sedan, och hon har tydligen hela sin lägenhet full av klänningar som hänger lite här och där. Och varför inte? Vackra plagg är värda att visas upp. Ett par vackra klackar på skrivbordet, eller en vacker klänning som hänger över garderobsdörren.

Nog är det väl bättre att ett vackert plagg eller en vacker accessoar får luftas och suga åt sig lite dagsljus ute i lägenheten i stället för att trängas i garderoben?

Barfota fötter, jeansshorts, fräknar och solblekt hår. En skvalande radio och kriminalromaner. Prästkragar på ängen och Ditte som river upp gräsmattan med sina lekar. Friheten att kunna ligga ute på gräsmattan vid midnatt och titta på stjärnorna.

Hur mysig vintern än är så äger fröken sommar mitt hjärta.

Jag har blivit fanatiskt hooked av One Tree Hill. La av med att följa serien runt sjunde säsongen för att jag la allt tv-serietittande på hyllan, men nu är jag back on track igen. Så skönt att försvinna in i andras problem och andras liv för en stund lite då och då. Koppla bort allt runt omkring sig och låta sina sinnen fokusera på fiktion. Koppla bort, underhållas och inspireras.

Bjussar på en gammal goding från Lucas-tiden också, bara för att den låten har följt mig länge och fortfarande ger mig chills.

Bethany Joy Lenz - Halo

Det stang till i hjärtat när han besviket konfronterade mig med att ha givit upp. Mitt i alla krav och tankar tappade jag på något sätt bort mig själv och det vi hade. Jag gick in i autopilot för att det blev enklast så. Hjärtat fortfarande på rätta stället, men huvudet någon annanstans. Missförstå mig inte, jag slutade aldrig att älska. Jag bara la hjärtat och mina känslor på is för att göra plats för autopiloten i vardagen. Men sen när har jag varit en slentrianmänniska? Har jag inte alltid levt för de små sakerna? Levt för att känna och ge lycka? Har jag inte alltid föraktat människor som tagit deras älskade för givet?

När tappade jag eftertänksamheten och omtänksamheten för den personen som betyder allra mest för mig? När tillät jag mig själv att snäsa av och sjunka ner i min egen bitterhet? När försvann min lust till att uppmuntra andra att berätta om sina hjärtefrågor - oavsett om hans var bilar och jag inte visste ett dyft om det. Jag är inte sådan. Jag är människan som köper blommor när det väntas allra minst och som lämnar små kärleksförklaringar i hans badrumsskåp när han inte ser. Människan som alltid försöker ge den andre en chans innan jag dömer av för det jag tycker. Som med ett naturligt lyssnande öra lyssnar till hans entusiastiska tal om något nytt fordon, för att jag vet att det som för oss människor framåt är engagemang och intresse. Människor mår bra av att få vara engagerade och intresserade av saker, och största nyckeln till välmående i ens omgivning är därför att uppmuntra till detta.

Jag antar att vi som individer sjönk ner i en sorts pöl av självdestruktivitet och olust till allt, och att vi på något sätt drog ner vårt förhållande i det på samma gång. Glömde bort att jobba på oss, mitt i all förtvivlan över var vi själva var på väg. I flera månader tappade jag bort vad jag tyckte om att göra och vad mina hjärtefrågor var, och hur roligt är det att vara med en människa som inte har vett att bara kliva ur sin egen självömkan och ta tag i sina problem? Hur lätt är det för ett förhållande att utvecklas, när människorna känner sig vilsna?

Det känns som att jag har blivit pånyttfödd. Ligger i timtal och lyssnar på hans andetag i sömnen precis som man gjorde i början. Faller i gråt när han kramar om mig i sömnen. Tar vara på varje liten kyss, varje liten beröring. Suger åt mig av vartenda litet "jag saknar dig". Försöker berömma och uppmuntra så mycket jag bara kan, som för att täcka upp för vad jag har missat alla de gånger jag har snäst av eller fällt en sarkastisk kommentar.

Kanske har jag hittat tillbaka till mig själv och på samma gång hittat tillbaka till förmågan att vara genuint snäll mot mina allra närmsta. Eller så har jag spräckt min egocentriska bubbla och funnit att det vi byggt i snart två år kan ta slut vilket ögonblick som helst.

Slö som fanken efter en helg fylld av jobb och trevligheter. Sovit 14 timmar i natt, myyyycket länge sedan det hände. Välbehövligt var det i alla fall.

Nu - upp till Storuman för middag med finaste och sedan anordande av en föreställning med teaterföreningen. Firar att vi har gått över till sommartid med ett somrigt nagellack och ett ljust sinne. Längtar till sommar, asfalt och sol!

Måste även tacka för de fina kommentarerna i förrförra inlägget. Ni vet verkligen hur man värmer ett hjärta! Stor kram till er!

Nyss hemkommen från metropolen. Prästkragen 7-14 och sedan vidare till Kita's 15-19. Så otroligt välbehövligt att sedan få åka och äta tårta med födelsedagsbarnen Kajsa Lovisa och Pontus. Är det någon familj (förutom min egen, naturligtvis) jag älskar så måste det vara familjen Forsberg. Underbara människor. Jag känner dem.

Det har varit mycket skralt på bloggsidan på sistone. Tusen och åter tusen saker som snurrar runt i mitt universum just nu. En ny header har jag i alla fall skaffat mig. The Studio i Umeå minsann. Vem trodde det om mig? Planerar att bli duktigare på skrivarfronten framöver. Försöka hitta tillbaka och visa er vad jag inspireras av. Måste bara få ordning på mitt liv först. Just nu känns det som att jag vill göra tusen olika saker på en och samma höst.

Kan inleda mitt inspirationsmaraton med att uttrycka min nyfunna kärlek för Ernst Billgren. I Nyhetsmorgon i morse fick vi tittare ta del av hans aktuella utställning ABSTRAKT vilken huserar i Lars Bohman Gallery i Stockholm 24 mars - 6 maj. Jag har en stor förkärlek för natur i både ren bemärkelse, kläder och inredning, och Ernst leker med idén att sätta natur och djur i udda perspektiv och former. En räv i kostym i en jättelik 1800-talssal, eller varför inte en liten encentimetersstad under en svamp? Detta i kombination med att han blandar starka färger med jordnära och stora penslar med små, smälter samman till en exceptionell konststil som jag kan erkänna mig handfallen för. Bravo Ernst!

Hittade tyvärr inga bilder av målningarna från ABSTRAKT, men ändock en vacker tavla vid namn Skattjakt i vilken vi kan se prov på denna kombination av starka och svala färger, små och stora penslar. Så vackert! Någon som har 600 000-700 000 kr över så att jag kan införskaffa mig en av hans tavlor?


Skattjakt

Nej, nu får jag sluta dagdrömma. Dags för lite effektiv sömn. På agendan står att jobba på restaurangen och sedan födelsedagskalasa med härliga människor i både bastu och ungkarlslägenhet. Wonderful!

Nighty.

Och när allt känns som tyngst och mest vilset, får man höra av en familjemedlem att man är medelmåttig. Att ens erövringar, meriter och stoltheter i livet tydligen kan genomföras av vem som helst. Att vem ett diplom, kan vem som helst få.

Ett självdestruktivitetens körsbär på ett glassberg av ångest.

Tystnad och mörker. Allt som hörs är dova in- och utandningar. Salta tårar faller.

Kanske föll de för de magra barnen på tv. För de miljontals oskyldiga vars ljus har slocknat under maktens tunga hand. För de som inga kläder har. För de som inga föräldrar har. För alla de som bär på sorg inom sig.

Eller så föll de bara för att han omfamnade mig i sömnen. Ja, han la sina armar om mig och kramade om. Som om han långt där inne kände att jag behövde det. Det om något måste väl vara kärlek?

Ännu en onsdag snart till ändo. Jobbade på Prästkragen från i går eftermiddag till i morse, vilket resulterade i att min dag har varit väldigt lång. Tummen upp för det! För en morgontrötter som mig är tidiga mornar som ej befläckas av trötthet en lyx. Kaffeslurkar, Vänner, planlöst spatserande och rastlöshet var väl de huvudsakliga elementen den tidiga morgonen gav. 

Och efter att ha spatserat mig genom dagen, fått i mig lite middag och tagit igen lite sömn på bädden kändes ingenting mer rätt än att svida av ett boxingpass med min kära kumpan Kajsa och en hel hop med svettiga och hurtiga storumanbor. Har funnit att droger och nikotin kan slänga sig i väggen - ty beroendet efter utmattningen, stoltheten och endorfinkicken efter ett riktigt svettigt boxingpass växer sig större ju fler gånger jag drar av mig boxinghandskarna. (Har även funnit att det är livsfarligt att dra igång LMFAO - Sexy And I Know It under ett träningspass där Stina Ärlemo och Kajsa Forsberg är närvarande, eftersom de mest dansar och wiglar bort hela övningen.)

Men efter att ha duschat, ätit och zappat runt bland diverse g-punktsdokumentärer och matlagningsprogram känner jag nu att jag kan börja knyta ihop säcken för i kväll. I morgon är en annan dag, och då väntar ett arbetspass på restaurangen. Härligt med jobb!

Avrundar med en vacker bild på vackraste lilletösen Kajsa. Tidpunkten för fotots förevigande är vårterminen under andra gymnasieåret, och bilden föreställer Kajsas andra snilleblixt efter att hon funnit dessa liggandes. Hennes första idé kan nog de flesta lista ut.............. 

Natti natti!

Skrålsång till Kelly Clarkson i bilen. Kärleksfulla nyp i midjan. Armar omkring mina axlar.

Saknar dig, hjärtevän.