Märker en tendens av mörkerrädsla hos mig själv. Eller.. Det är inte mörkret jag är rädd för. Det är tystnaden. Och ensamheten - i mörkret.

Omger mig själv med ljud och ljus, men det hjälper inte riktigt. Ljuset motverkar inte mörkret och ljudet fyller inte ut tystnaden. Lägenheten förblir tom, tyst och mörk, trots att Rapport står på och taklampan är tänd.

Tomt. Alldeles tomt. Tänk att en människas aura kan vara så stark att allt han lämnar efter sig känns tomt. Att en lägenhet som andas honom, luktar honom och Är honom, kan kännas så tom och ensam. Kanske är det just det, att varenda litet hörn har hans namn skrivet ända in i tapeten, som gör att det känns så tomt när han inte är här.

Jag ger upp. Det verkar hopplöst.

Kallar på John Blund.