Tog en lång och varm dusch för att bli människa igen och rensa mina tankar. Lät all stress och pessimism likt de varma vattendropparna kondensera och försvinna upp mot taket och bort. Nystade. Vände upp och ner. Mediterade.
Grävde djupt ner i mina nuvarande studier som givit mig sådan ångest på sista tiden. Funderade kring utformning och utförande. Fann tankar som gömt kurragömma med mig när jag försökt fokusera.
Lät både mina tankar och min hud skrubbas rena från smuts. Orenhet. Negativitet. Höjde successivt temperaturen tills vattnet gav mig gåshud av hetta. Lät det så dö ut och kände mig ens lite lättare. Lite mindre bekymrad. Lite lugnare.

Slog på musik som jag i nästan ett år flytt som pesten för att den förknippats med smärta och ondska. Lyssnade på texterna och lät dess innebörder vändas från negativa till positiva. Accepterade. Lät melodins melankoli bli något bra. En sinnesstämning fylld med känslor, inget annat.
Valde att inte relatera. Kände inte att jag riktigt hade förmågan. Tänkte att det här jag hör är inte något jag upplever. Det här är inte en samling soundtracks ur mitt liv. Bara ett album fyllt av vackra, om än lågmälda, melodier och genuina texter. Något jag må ha upplevt, men inget jag upplever nu.

La mig så för att läsa universitetskataloger. Fann något som fångade min blick. Drömde mig bort. En dag.

Lät drivenheten komma tillbaka till mig. Sköt bort min ångest över min framtid som likt ett tomt blad fortfarande är oskriven. Ingen stress. Jag har inget ansvar mot min värld att bli något. Bara jag är lycklig så har jag uppnått mina mål.

När jag blir stor vill jag ha en ståtlig dalmatiner, och så vill jag att mitt matsalsgolv ska vara i mörkt trä. Min son ska dansa balett och min dotter ska spela elgitarr. Han ska bära rosa och hon blått. Min man ska vara världens finaste pappa. Jag vill ha en ljus hall, och mörkt kaklat badrumsgolv.

Varje dag ska jag få gå till jobbet och bossa över folk, för att jag har makten till det. Min manlige sekreterare ska vara snygg och ung, och vilja ha mig för min äckligt snygga kropp och mitt skarpa intellekt. Och jag kommer gång på gång att avfärda hans smutsiga inviter för att min lust och mitt hjärta endast och enbart finns hos min man. 

Mina väninnor kommer vid det här laget vara vida kända journalister och kriminologer, och vi kommer då och då träffas över en latte eller ett glas vin för att skvallra om syndiga utflykter med makarna och barnkalas som spårat ur. 

När jag når mina ålderskriser kommer jag inte noja mig över att mitt yttre sakta förfaller, utan istället över att jag sett allt för lite av världen. Därför kommer jag att varje år från min första ålderskris ta med min familj ut på äventyr i fjärran länder. Safari i Afrika, barnhem i Ryssland, bergsbestigningar i Himalaya och hundsläde i Alaska. Allt för att mina barn ska få bilda sig en uppfattning om världen, och för att mitt upptäckelsebehov ska stillas. I vårt vardagsrum kommer en stor vacker världskarta sitta uppe, med nålar fastsatta på de platser vi besökt och de vi vill besöka.

När min man och jag börjar närma oss vår ålders höst kommer vi att flytta ut till vårt lantställe permanent. Där kommer vi att sitta och lösa korsord tillsammans och lyssna på melodikrysset på lördagsmornar medan jag bakar bullar till eftermiddagsfikat. Våra barn kommer att hälsa på oss ofta, och vi kommer att passa våra barnbarn många helger, då vi kommer att vara ute och fiska och äta glass. 
Jag kommer fortfarande att träffa mina väninnor då och då, men då kommer skvallret att handla om recept på tunnbröd och den nyaste vävstolen. 

När tiden sedan tagit slut för mig och min make kommer vi somna in, tätt omslingrade i vår dubbelsäng. Våra tillhörigheter kommer att portioneras ut till våra barn, och våra förmögenheter kommer att skänkas till behövande.

När jag kommer till himlen kommer jag att ge mina farföräldrar varsin lång kram, kyssa min pappa i pannan och säga att jag har saknat dem varenda vaken minut av mitt liv.

Det är de små sakerna som gör helheten. De där klarröda klackarna till cocktailklänningen, den lilla nypan med salt över lördagsmiddagen, den där lilla kakan till eftermiddagskaffet. Den där lilla virveln du har på höger sida av huvudet, solranden i nacken, utslaget på ditt högra ben som varenda kväll driver dig till vansinne när vi ska slå oss till ro och mysa ner oss framför en film.
Små saker. Långt ifrån allt, men ändå betydelsefulla små ting som hör till helheten. Vad vore oboyen utan den lilla chokladklicken i botten på glaset? Långt ifrån allt, men ändå något så betydelsefullt att helheten inte skulle vara densamma utan den. 

Det gäller att se de små sakerna och inse att de gör helheten. 

När du bryter alla rutorna i chokladkakan innan du öppnar förpackningen. När du navigerar ratten med dina knän, bara för att du ska kunna hålla min hand samtidigt som du fipplar med fönsterrutan. När du fyller upp mjölkglaset för att du avskyr när det bara är en liten skvätt kvar. När du slänger upp en påse fylld med godisremmar framför mig efter att du varit borta en helg, bara för att du vet att jag älskar dem. När du ler sådär busigt och sjunger med till Björn Rosenström. När du sladdar runt och gör ofog med bilen och sedan säger ett busigt "brum", och ser sådär söt ut som bara du kan.

Står naken och obetäckt mitt i strålkastarljuset. Garden är sänkt. Murarna är rivna.

.. Och jag har aldrig varit lyckligare.

När allt bara halkar ur händerna på en och all fattning om tid och rum sakta försvinner, hur ska man då hitta tillbaka? Tillvaron, omgivningen, ja i princip allt snurrar i rätt riktning. Solen lyser och gräset växer sig grönt, vännerna har aldrig varit så älskade av mig och aldrig har jag kommit så bra överens med mina föräldrar. Men här sitter jag, med tusen läxor i famnen och noll inspiration. Noll i styrka. Ingen lust till något.
Hade det här varit ett tvspel hade jag snarast varit tvungen att hitta mig ett litet rött hjärta för att ladda upp min energibar. Tiden springer iväg och jag hinner inte med. Jag har ingen energi. Jag orkar inte med att min framtid ska grundas på det jag i detta nu presterar, för det jag presterar är inte gott nog. Kalla mig vad ni vill, men skolan är mitt liv. Min framtid. Utan skolan och utan mina prestationer skulle jag vara nästintill ingenting. Suck. Jag orkar inte.

I ett försök att få fatt i tillvaron igen tar jag mig en kall dusch för att sedan begrava mig i läxorna. Och på riktigt den här gången. Inget fjöspluggande där facebook står på i bakgrunden och musiken får 99% av min fokus.

Jag älskar ord. Både ord i verbal form, och ord i skrift. Det finns inte mycket som kan väga upp en fysisk beröring från en människa man innehar känslor för (oavsett vilka slags känslor det är) - de vackraste orden i världen kan inte väga upp en kyss som känns ända ner i knäna eller en lång och kärleksingivande kram från en kär vän, det är ett tveklöst faktum. Men ord, de är så universella.

För att en fysisk beröring på riktigt ska kännas i hjärtat, behövs det nästan alltid att man har ett speciellt band till personen i fråga. Det är ju inte precis så att man blir rörd av att få en kindsmekning eller puss av vilken random person som helst. Men ord, de kan beröra även om man inte känner människan som uttalat dem eller skrivit dem. Hade Barack Obama kommit fram till mig som vilken random person som helst och kramat mig, hade jag bara tittat på honom och sedan dragit ett lätt "Okej.. Awkwaaaard.." och sedan gått vidare. (Okej, där överdrev jag lite. Fullt så ohövlig är jag inte.) Men när jag bevittnade hans segertal på televisionen efter att han hade vunnit valet, då föll tårarna oavbrutet. Och allt för att han genom ord hade gett mig lite av sig själv. Att ge en liten bit av sitt fysiska jag, det berör det också. Men då krävs det att en relation finns mellan människorna i fråga. En kram från en främling ger mig sällan tårar i ögonen, men när jag t.ex. läser Michaela Forni's inlägg om kärlek, då faller de utan någon som helst hejd.
Det är ordets vackra konst. Att man kan beröra vem som helst, när som helst. För det som är så otroligt med ord (och främst då skrivna ord) är ju att de består. Jag kan inte beröras fysiskt av August Strindberg, eftersom han sedan länge är bortgången, men istället kan jag lägga mig och läsa en roman av honom och uppleva en beröring på det sättet. Det tycker jag är otroligt.

Ord är något vi ska värdesätta och se till att använda oftare, och på rätt sätt. Finns det verkligen någon egentlige anledning till att ödsla din tid och energi på att skrika de där fula orden till din bästa vän, när du bara enkelt kan be henne be om ursäkt och sedan stryka ett streck över det hela? Det är ju så mycket behagligare med fina ord än det motsatta, så varför envisas vi med att vara så elaka mot varandra? Det är ju så mycket trevligare att vara snälla mot varandra :)

Ni är vackra, kära läsare.
Godnatt.

(Publicerad 2010-03-20 00:21 på min förra blogg)

Ibland är det tragiskt hur mycket man kan ta sina närmsta för givet. Hur man som tjej kan stå framför spegeln och spackla och fixa i flera timmar bara för den där killen, när man inte ens kan unna sin mamma en kram innan man åker bort. Hur man kan sitta och skriva milslånga sms till sin respektive att man älskar honom och saknar honom, när man inte ens kan låta sin nära vän prata till punkt, bara för att det hon berättar inte var så särskilt intressant. Hur man kan gå omkring och skratta och skämta, när ens bästa vän ligger hemma och gråter över en olycklig kärlek. Det är lite ologiskt.

Vi är bara människor.  Ingen är perfekt, och alla gör vi misstag. Men ibland måste vi stanna upp och faktiskt se oss omkring i vår omgivning. Se vad vi egentligen har.
Vi spenderar våra liv trånandes efter allt vi inte har, när vi egentligen borde göra det motsatta. Vara tacksamma för det vi faktiskt har.

Efter att ha upplevt en turbulent barndom kantad av dödsfall och förluster, sömnlösa nätter när kudden varit blöt av tårar orsakade av en längtan efter människor som inte längre är möjliga att nå, nya människor som stövlar in i ens liv och förväntar sig att bli välkomnade bara för att de undvarat sig ett par minuter för att springa in på någon random butik för att köpa en tilltufsad leksakskanin, och skrik och bråk, vet jag att det faktiskt finns saker som kan orsaka så mycket smärta utan att människor märker det.
Det har funnits dagar då jag har stängt in mig i vårat lilla badrum och slagit mina nävar mot väggen och gråtit mina ögon alldeles tomma, bara för att jag har känt mig så orättvist behandlad av mina närmsta. Nätter då jag har legat tårögd och haft små överläggningar med mig själv, och lovat de högre makterna att de minsann får ta våran bil och mina leksaker och ja, allt jag äger, bara jag kan få tillbaka dem jag förlorat. Tårfyllda kvällar, ensamma stunder då jag har suttit på golvet och tittat igenom fotoalbum från svunna tider, på leenden som sedan länge har slocknat.

Människor sätter så lätt spår i en.

Jag har en okrossbar relation till min mamma, en relation uppbyggd på tvåsamhet, delad ensamhet, skratt, tårar, ett otroligt likasinnande, många högljudda bråk, smällande av dörrar och samförstånd i tystnad. 
Min styvpappa har kommit att influera mig så under de här tretton åren att han till och med smittat av sin humor på mig. Vägen har varit lång, en väg som från början har varit kantad av en ovilja att samarbeta och en längtan efter någon som inte längre är möjlig att nå. Den där tilltufsade leksakskaninen var kanske inte så uppskattad då, men nu ligger den nere i källaren och vittnar om mörka, men också ljusa tider. En relation under utveckling.
Min farmor var min absoluta ögonsten, men tyvärr kom jag på det när det var för sent. Det finns inte många som har fått mig att känna mig så trygg i mig själv och i min omgivning som hon. Hon älskade en villkorslöst, och hon visade det verkligen. Hon var verkligen bäst, och jag saknar henne precis hela tiden.
Jag har varit otroligt välsignad när det gäller min släkt. Trygghet, kärlek, samhörighet. Öppna famnar man alltid har kunnat gömma sig i. Dörrar som alltid har varit öppna för en. Farbröder och fastrar som varit stolta över en. Kusiner som, trots att åldersskillnaden varit decennium långa, alltid har behandlat en som en jämlike. Som alltid uppmuntrat till samtal, som inte alltid kanske har varit de mest stimulerade med tanke på att den andra parten i samtalet varit underårig och oförstående. Människor som har visat att blodsband inte behöver innebära framtvingade träffar. Att man faktiskt kan älska och vilja umgås med de sina. 
Mina morföräldrar är de mest fantastiska människorna som finns. Att man som barn kan känna sig så välkomnad och trygg hos två människor som från början inte ens har med en att göra, det är ett privilegium jag allt för sällan uppmärksammar. Att två människor kan ta en under sina beskyddande vingar och bry sig om en liten människa, när de inte ens är tvungna. När jag får barnbarn vill jag vara precis som dem. Förmedla så mycket kärlek och så mycket trygghet. Det finns nog inte mycket som är så underbart som att få höra dem be en att ge dem en kram. Då känner man sig betydelsefull. Älskad. 

Men det är inte alltid jag avgudar och uppmärksammar mina nära och kära. Mamma, som jag nu suttit och lovordat, har jag fräst av ett ofantligt antal gånger genom åren. Jag har dumförklarat och bråkat med min stypappa, jag har missunnat och tagit mina morföräldrar för givet, och jag har önskat att släktträffar  var över för att dem inte blivit som jag hade hoppats att dem skulle bli. Det tänker jag inte sticka under stolen med.

Men den gruppen med människor som jag med 100% säkerhet kan säga att varenda människa på jorden glömmer bort i tid och otid, är de där som får trösta en när killen har dumpat en och som man delar de där magknipsskratten med. De där man sticker och shoppar med, och gör sina franskaläxor med. De där som får sponsra en när pengarna sinar och magen kurrar, och de som får sitta och vänta på en i matsalen när man tar en till portion. Ja, självklart är det vännerna.

När man som jag och mina vänner är studenter, och träffar varandra precis varenda dag, tror jag att det är väldigt lätt att glömma bort att älska varandra. Det är pojkvänner som ska älskas och det är läxor som ska göras och föräldrar som tjatar och pussar som ska pussas och skönhetsideal som ska uppnås och mat som ska ätas och bloggar som ska skrivas och communitys som ska besökas och tvprogram som ska ses och husdjur som ska tas hand om och prov man ska våndas över, ljus som ska tändas och konstiga ställen som det ska älskas på och sms som ska skrivas och tandläkare som ska besökas och jobb som ska sökas och det ska shoppas och trånas efter lägenheter och det ska göras nattmackor och skrivas uppsatser klockan två på natten och.. Ja, mitt i allt det där glömmer man bort de som egentligen skulle behöva mest uppmärksamhet. 

Ibland kan det kännas så lönlöst att kliva upp mitt i natten och traska iväg till sin bästa vän som sitter någonstans ute i mörkret och gråter, när man sedan inte kan få ett litet "men gumman, hur mår du?" när man själv är på botten. 
Det kan kännas så otroligt lönlöst och utelämnande att skicka ihopknåpade små kärlekssms till sina allra närmsta, när man inte ens får något svar tillbaka. 
Framgången till en riktigt bra relation, oavsett om det är till en planta, en hund, en tjej eller en kille, baserar sig alltid på att det alltid är en perfekt balans mellan givandet och tagandet. 

Och som sagt, vi är bara människor. Alla felar vi ibland. Jag tror inte att det finns en enda människa på den här jorden som aldrig har tagit sina närmsta för givet. Vi gör det alla, i tid och otid. Och det finns egentligen inget man kan göra åt det. Det är ju helt omöjligt att alltid bara ge och ge och ge och alltid uppmärksamma sina nära och kära. Det går inte. Man måste ju tänka på sig själv också. Och om man har många att älska, är det ju inte så lätt att älska alla samtidigt, och lika mycket dessutom.
Men det är viktigt att vi väger upp de där dåliga dagarna med dubbelt så många bra. Det behövs inte mycket. En beröring, ett leende, ett ord. Skulle vi hela tiden känna att vi måste basunera ut våra känslor gentemot andra, skulle det ju bli helt fel åt andra hållet. 

Jag har alltid sagt, och trott, att det är de små sakerna som gör helheten. Ett litet sms sent på natten, en lätt strykning över kinden, ett snabbt "puss!" innan man skiljs åt. Det är allt som behövs.

Vi människor är så otroligt skapade att vi alltid kan producera mer kärlek. Spelar ingen roll hur många vi älskar, det finns alltid plats för en till och alltid nog för att räcka en runda till. En puss, en kram, ett fint ord, en beröring, alltid kan vi ge en till. Allt handlar bara om vilja.

... Vi borde älska mer.