Lady Gaga på högsta volym hela kvällen. Låttexter om sjuka fester, sex och eufori lägger sig som en fasad över randiga kinder och dränkta ögonfransar. Ramar in känslosvallningarna och bromsar in hormonerna. Lugnar den skenande pulsen och lägger sig som falskt bomull kring hjärtat. 

Men inget går upp emot min alldeles egna Gaga. Flickan med blont svall och klorblå ögon. Hon är bra hon. Bättre än bra. Bäst. 

Tiden skenar iväg och mina to-do's blir inte färre. Skruvar upp Gaga ännu lite till och inleder mitt till synes ändlösa packande. Min älskade Fred Perry ska ännu en gång komma att brukas i studerande syfte och fyllas med anteckningsblock, blyertspennor och elektronisk utrustning. Och så ska det packas inför fjällturen på onsdag. Matkärl, tält och elddon ska letas fram och kängor ska gås in. 

Mycket att göra. Bäst att sätta igång så att jag är klar innan söndag hunnit bli måndag.
Lady Gaga - I Like It Rough

Becksvart utanför fönstret. Värmeljusens tid nalkas. Och jag - sommarårstidens största fan - bara mår. Ska bli skönt med lite mörker. Att vardagen rullar igång igen, att man får skapa sig lite rutiner. Att det börjas sättas press på en igen. Att man får prestera. 
Tända ljus och mysa ner sig framför en halvtaskig film, och bara njuta av närheten och värmen. Gosa ner sig i soffan på skolan långt efter att lektionerna tagit slut med de finaste och prata strunt i flera timmar. Smutsa ner skorna i stora vattenpölar och känna att livet är här och nu. 

Regn. Mörker. Trygghet. Umgänge. Fyra saker som tillsammans kan vara det absolut mysigaste som finns.

Den här kvällen var ett perfekt exempel på hur de fyra kan kombineras till något exceptionellt. En hög med fina människor, nedtryckta i en soffa framför en uppsättning med Rock Band och en hög med chipspåsar. Sen hemgång, med regnet traskandes nedför rutan och Sex Pistols och Robbie Williams på radio. 

Imorgon bitti står väckarklockan på tidigt. Jag och mamma drar oss uppåt landet igen, minsann. Hälsa på bekanta och äta oss proppmätta på thaimat står högst upp på vår agenda. (Eller iallafall min.) Mitt skrivbord är fullt belarmat av kläder som ska med, och väskan är halvt packad. 

Skuttar i säng och packar färdigt imorgon. Tur att mor tycker om att köra, så jag kan ägna bilturen åt att dejta herr Blund några timmar till.

Nothing heals a heart like a bunch of friends and a big chunk of ice cream.

Ett skavsår på vardera lilltån, dunkande huvudvärk,  ont i axel och arm, en saftig ryggvärk och ett fett blåmärke på höger ben. Man skulle ju kunna tro att jag varit med i en brottningsmatch, men icke sa Nicke. Jag har varit på semester. Världens mysigaste dessutom. 

Så nu när jag har berättat det mest väsentliga - att vår semester nu är över, och att jag har ont lite här och var - är detta inlägg slut. Nu lämnar jag dörren öppen för er att tycka synd om mig.

(Gör inte det, jag har aldrig mått bättre än jag gör just nu.)

Metropolen Storuman nästa!

När man har lyssnat på ett band i närmare fem år är det väldigt lätt att bli less låtar, bara för att man just har lyssnat på dem flera flera år i rad. Men ibland kommer det en nytändning, när en gammal uttjatad låt levererar igen. Det är som att bli förälskad på nytt.  



Takida - Reason to Cry (bild, Takida live på Storsjöyran 2009 - något jag gärna gör om snart igen!)

Jag älskar gåshuden som sträcker sig längs armarna när tempot trappas upp och trummorna går igång. Älskar ruset som går genom hela kroppen och euforin som sprider sig inom mig. Älskar låten.

Väskan är provisoriskt packad och naglarna lackade. Månadens lönelista ifylld och magen mättad. Alla bloggar lästa och klädval för morgondagen gjort. Känns som att allt som jag skulle ha fått fixat är fixat och att jag nu kan lägga mig med samvetet i behåll. 

Imorgon väntar en massa bus, med kära väninnor och stiliga män med vackra gröna ögon. Men först ska smått och gott strykas, Stina duschas och bilen genomsökas efter eventuella dammråttor - eftersom den ska ut på äventyr i ett par dagar. Hoho, vi får hoppas att vi lyckas hålla oss borta från krockar och punkteringar och att Bettan äro oss följdsam och smidig. 

Tankarna försvinner och orden sinar. Sängen ropar. Can't wait until tomorrow.

Lördag förmiddag. Ett stilla regn mot plåttaket. Ensam hemma. Min första lediga stund på säkert tre dygn. Firar med att hälla upp ännu ett glas med juice och skruva upp favoritlåten på max.

Det hör liksom ihop, ensamhet och musik. Kanske för att jag inte riktigt tål tystnaden. Kanske för att musiken äger hälften av mitt hjärta. Sant är iallafall att musik gör mig lycklig. Inger trygghet i mig. Gör mig lugn och exalterad på samma gång. Ungefär som att vara kär, fast mer.. kantigt och materialistiskt. Att gosa ner sig med en iPod kan på långa vägar inte mäta sig med känslan att få krypa in i en varm famn och insupa doften. Ni vet, Den Där Doften. 

Åter på hemmaplan igen. Skönt. Sitter för ögonblicket och modifierar lite nytillkomna kläder. Syndigt svart skinn och flirtigt vit spets.
På sängen ligger dessutom två påsar med nyinförskaffat. Farligt, det där med shopping. Alltid lyckas jag norpa åt mig något som tycks saknas i min oändliga kollektion av rat. 

Funderar på att skruva upp volymen lite till och rensa lite i garderoben, nu när jag ändå är inne i de rätta tagen. Slänga ut lite rat och organisera. Det är trots allt då jag mår som bäst, när allt ser äckligt rent och snyggt ut och allt ligger på sin rätta plats.  

I övrigt sörjer jag lite över att Sex and the City inte sänds på fredagar och trånar efter min Cosmo som ligger och lockar på sängen. De sista femton milen på vår väg hemåt var min uppmärksamhet till fullo upptagen av en text utdragen ur boken Överenskommelser av Simona Ahrnstedt, och nu kan jag knappt vänta tills jag får läsa vidare. Länge sedan jag var så uppfångad av en bok. Införskaffas nog inom kort!

Nej, nu ropar tvätten och klädpåsarna efter mig. De organiserar ju tyvärr inte sig själva, hur mycket jag än hade önskat det. 

Längtar tills på söndag!

Kiruna i kvällssol kan vara det vackraste jag sett på länge. Sitta uppflugen i badrumsfönstret och lyssna på stadsljuden med en kär vän i luren och kvällssolen i ögonen, kan vara det bästa sättet att spendera sin torsdagskväll på. 

Imorgon rullas det hemåt. Känns lite bitterljuvt. Här är så ofantligt vackert! Men inget kan väga upp höga flickskratt och vackra gröna ögon. Hur mycket jag än älskar hotellfrukostar dignande av färskpressade juicer och mjuka fluffiga sängar som renbäddas varje dag av kunnigt folk, ska det bli skönt att få åka hem. Hemma vs. fjällen, 1-0.

Nu blir det tandborstning till vyn av kvällssolen och sedan gosa ner sig med Cosmopolitan tills herr Blund knackar på. Bäst att få sig några timmars sömn, imorgon är det jag som styr oss hemåt!

Hämtade upp en flicka tidigt imorse vid busshållplatsen och tog med henne på en spontantripp till grannorten. Nödvändigheter och onödigheter inhandlades, fniss fnissades, pengar försvann. Till och med hanns det med att möta upp två sötsaker till flickor för en fika. 

Tänk att något så simpelt som två goda väninnor i en bil, med basen dunkandes så backspeglarna skallrar och en hög med sötsaker tryggt vilandes vid passagerarens fötter, kan göra så gott. Kan vara den bästa starten på dagen man förmodligen kan ha. Kanske slår det till och med att vakna upp till mjuka kyssar i nacken.
Klart är iallafall att jag, när jag sedan spatserade de få metrarna från bilen till arbetet, hade ett stort leende på läpparna för att jag fått inleda min dag med en av världens finaste människor. Hår gyllene som den finaste halm och ögon blå som det klaraste vatten. Tusen pärlor runt halsen, tufft skinn omsvept runt axlarna. Tuff, snygg böna på utsidan. På insidan ett hjärta av guld, vilandes på en omtänksamhet och ömhet så omfattande och trygghetsingivande som den allra finaste bomull. 

Nu är väskan packad och fröken Ärlemo är redo för nästa spontanresa. Norrbotten med mor minsann. Det ska njutas av vyer, laddas batterier och tillbringas tid med den människan som känner mig mer än någon annan. Vi må alla växa upp, men mamma är alltid mamma. 

Tror att jag lägger mig och sover bort resten av året. Väck mig när klapparna ligger under granen, skotern är varmkörd och knäcken kokar på spisen.

Först skrämde jag livet ur dem med hård hög technomusik. Sedan skållade jag dem med hett vatten. Efter det kylslog jag dem med iskallt vatten, och tog mig sedan i kragen och gaskade upp mig. Nu har de äntligen lämnat mig ifred - de där tankarna som bara gör mig illa. Finns ingen anledning till att gräva ner sig i saker man ändå inte kan råda på. Som sagt, det fixar sig alltid. 

Nu sitter jag här med blött hår och känner mig allmänt lugn. Funderar på att göra mig lite kvällsfika och sedan sätta mig och gosa lite med mina lönelistor. Kanske finns det något på dumburken som jag kan vila ögonen på också. 

Känns bra att jobba imorgon också. Göra lite nytta. Tjäna lite kosing. Trygga min ekonomi för en stund framåt. Men först ska jag trygga min hygieniska framtid litet genom att slänga lite smutstvätt och packa ur väskan jag drog med mig till Storuman igår. 

Eller nej, allra först ska jag nog läsa lite bloggar. Tehe, I'm addicted.

Ha en bra kväll. Puss.