Det är de små sakerna som gör helheten. De där klarröda klackarna till cocktailklänningen, den lilla nypan med salt över lördagsmiddagen, den där lilla kakan till eftermiddagskaffet. Den där lilla virveln du har på höger sida av huvudet, solranden i nacken, utslaget på ditt högra ben som varenda kväll driver dig till vansinne när vi ska slå oss till ro och mysa ner oss framför en film.
Små saker. Långt ifrån allt, men ändå betydelsefulla små ting som hör till helheten. Vad vore oboyen utan den lilla chokladklicken i botten på glaset? Långt ifrån allt, men ändå något så betydelsefullt att helheten inte skulle vara densamma utan den. 

Det gäller att se de små sakerna och inse att de gör helheten. 

När du bryter alla rutorna i chokladkakan innan du öppnar förpackningen. När du navigerar ratten med dina knän, bara för att du ska kunna hålla min hand samtidigt som du fipplar med fönsterrutan. När du fyller upp mjölkglaset för att du avskyr när det bara är en liten skvätt kvar. När du slänger upp en påse fylld med godisremmar framför mig efter att du varit borta en helg, bara för att du vet att jag älskar dem. När du ler sådär busigt och sjunger med till Björn Rosenström. När du sladdar runt och gör ofog med bilen och sedan säger ett busigt "brum", och ser sådär söt ut som bara du kan.