Gårkvällen spenderades hemma hos Kajsa, där vi hann dra raggen både en, två och tre gånger, och där det bjöds på den ena smaskigheten efter den andra. (Den största smaskigheten var självklart flickorna. Umgänget är ju alltid det viktigaste.) Under kvällen hann även en tvilling tappa sina nycklar i en brunn och en annan tvilling glömma sina hemma. Kläder byttes mellan olika ägare i Kajsas vardagsrum, och en och annan daim med päronsmak förtärdes i hennes kök. Någon gång runt halv ett somnade vi alla in i en trött liten hög i Kajsas gästrum och tjugo över sju i morse hoppade alla upp ur sina slafar efter att vi försovit oss rejält.
Kläder kläddes på, mackor breddes och tänder borstades och så susade en stor röd kombi till Volvo iväg i riktning mot Umeå med full bemanning i form av fem smådåsiga flickor.
Hastighetsskyltar förbannades (Hastighetsbegränsning 70. Hundra meter senare - 50. 70 igen. Hundra meter senare - 50. 90. (!) Hundra meter senare - 70 och sedan 50.) backspeglar darrade i takt till basen och vädret älskades. I baksätet sov en sötnos med munnen öppen, medan de två andra snarkade i kapp. Och i sätet bredvid mig hade jag alltid min käre vän Kajsa. 
Första destination var Vännäs, där balklänningar provades. Sedan bar det av till Umeå, där det shoppades för pengar som gick åt som smör i solsken. En god lunch-middag (luddag? minch? kanske enklast att bara säga lunch-middag?) förtärdes på en restaurang som blivit traditionsenlig för oss, och sedan smaskades det mjukglass på torget innan det styrdes hemåt, med ett kort stopp på en supermarket.

Lady Gaga sattes igång, musiken skruvades upp, glajorna åkte på och så var vi redo att låta asfalten ta oss hemåt igen. Efter en stunds skrikande till fröken Gagas storhitar somnade samtliga resenärer, och jag bytte diskret ut Gaga mot Celine Dion. Solen sken, motorvägen låg öppen framför mig och mina finaste sussade gott i både fram- som baksäte. Och så, i tystnaden mellan a new day has come och ten days kunde jag höra låga snarkningar från baksätet och se en trött Elin som i mittensätet ännu en gång lyckats somna med öppen mun. På tre röda drogs mina mungipor upp till örsnibbarna och en liten, liten tår letade sig upp ur mitt högra öga. 
Även om den här stunden kan låta väldigt banal nu i efterhand, kunde jag inte annat än känna mig så otroligt välsignad. Här sitter jag, i en bil med mina finaste. Mina finaste, som känner sig så trygga med mig att de lämnar sina liv i mina händer och litar på att jag kommer att ta dem hem oskadda. Då kan jag lova att min dag nådde sin höjdpunkt.

Inga brutna ben, och ingen repad lack eller förstörd kofångare. En hög med nya fina vårkläder, en tom plånbok och en varm känsla i hjärtat. Nu är jag trött i huvudet av att ha varit på alerten mest hela dagen och har världens smärta i mina axlar. Ett äpple ska förtäras och vatten ska drickas, och sedan ska jag lägga mig. 

Ibland är livet bra underbart.


Crossroads - världens mysigaste roadtripfilm med allas vår Brittan
(det enda som fattades oss idag var just en sån här bil, med öppet tak - då hade det kunnat räknas som en rullfjädrad roadtrip.)