Spenderar fredag eftermiddag svettandes på diverse träningsmaskiner med en kär vän. Kommer hem, äter middag, duschar och kallas sedan till grannorten för gofika och långpromenad med två av världens finaste flickor. En promenad som får sig en vändning när en ung stilig herre med finurligt leende stannar till vid vägkanten, och jag helt ovetandes överrumplas. Får mig en lång kram, kyssar och choklad. Andas in honom och känner hur mycket jag saknat honom.

Finner mig så på lördagseftermiddagen, efter att förgäves ha försökt studera med feber och killersnuva, sittandes på sängkanten med tårar rinnandes för kinderna för att jag saknar så att det gör ont. För att jag inte vill vara ifrån honom. Trotsar förkylning och smittorisk och åker upp. Mår skit, men får iallafall ha honom i min närhet. Luta febervarm panna mot hans trygga axel. Vila mina förkylningssvullna läppar mot hans kind. (Och under mitt bloggskrivande spelas One Republic - All The Right Moves och jag kommer till insikt att han alltid handlar rätt och att alla platser känns rätt bara han finns där. Kan tyckas vara en brist på självständighet när en ung man ger en ung kvinna en trygghet hon inte alltid kan skapa sig själv, men jag tycker bara att det är vackert.)

Möter årets vackraste väder när jag kliver ut på måndagsförmiddagen. Känner ironi och ett lätt sting av irritation när jag reflekterar över mitt öde. Att tvingas sitta inne med en försenad uppsats och förkylningstungt huvud när jag hade kunnat springa runt i vårsolen med mina finaste. Men vad är det om inte livet. Fyllt av ironi och orättvisa öden. Det hade ju kunnat vara värre. 

Nybryggt kaffe och vaniljglass är ju faktiskt inte helt fel det heller.