Stakar mig fram genom veckor och dagar med stavar byggda av nära och kära å ena sidan och mina tre springvikariejobb å andra. Otroligt lycklig över att jag har hittat mig så pass många och bra jobb. Är det något som gör mig irriterad är det ungdomar som ena stunden klagar på att de inte har några pengar och andra stunden klagar över att de aldrig får vara lediga. Ekvationen är enkel. Inget arbete - inga pengar. Vill du inte jobba så kan du inte heller klaga över att du inga pengar får.

Trots min tacksamhet för min möjlighet att jobba kan jag inte annat än längta tills jag får lämna mina rötter och söka ny mark. Flytta, börja plugga, och inleda mitt byggande av den tillvaro jag visualiserar mig ha i framtiden.

Jag saknar att ha något att sträva mot.


Ett axplock av vad som kan tänkas hända under en tre år lång gymnasieutbildning på Luspengymnasiet.

Kan knappt vänta till jag är ute på banan igen.