Det stang till i hjärtat när han besviket konfronterade mig med att ha givit upp. Mitt i alla krav och tankar tappade jag på något sätt bort mig själv och det vi hade. Jag gick in i autopilot för att det blev enklast så. Hjärtat fortfarande på rätta stället, men huvudet någon annanstans. Missförstå mig inte, jag slutade aldrig att älska. Jag bara la hjärtat och mina känslor på is för att göra plats för autopiloten i vardagen. Men sen när har jag varit en slentrianmänniska? Har jag inte alltid levt för de små sakerna? Levt för att känna och ge lycka? Har jag inte alltid föraktat människor som tagit deras älskade för givet?

När tappade jag eftertänksamheten och omtänksamheten för den personen som betyder allra mest för mig? När tillät jag mig själv att snäsa av och sjunka ner i min egen bitterhet? När försvann min lust till att uppmuntra andra att berätta om sina hjärtefrågor - oavsett om hans var bilar och jag inte visste ett dyft om det. Jag är inte sådan. Jag är människan som köper blommor när det väntas allra minst och som lämnar små kärleksförklaringar i hans badrumsskåp när han inte ser. Människan som alltid försöker ge den andre en chans innan jag dömer av för det jag tycker. Som med ett naturligt lyssnande öra lyssnar till hans entusiastiska tal om något nytt fordon, för att jag vet att det som för oss människor framåt är engagemang och intresse. Människor mår bra av att få vara engagerade och intresserade av saker, och största nyckeln till välmående i ens omgivning är därför att uppmuntra till detta.

Jag antar att vi som individer sjönk ner i en sorts pöl av självdestruktivitet och olust till allt, och att vi på något sätt drog ner vårt förhållande i det på samma gång. Glömde bort att jobba på oss, mitt i all förtvivlan över var vi själva var på väg. I flera månader tappade jag bort vad jag tyckte om att göra och vad mina hjärtefrågor var, och hur roligt är det att vara med en människa som inte har vett att bara kliva ur sin egen självömkan och ta tag i sina problem? Hur lätt är det för ett förhållande att utvecklas, när människorna känner sig vilsna?

Det känns som att jag har blivit pånyttfödd. Ligger i timtal och lyssnar på hans andetag i sömnen precis som man gjorde i början. Faller i gråt när han kramar om mig i sömnen. Tar vara på varje liten kyss, varje liten beröring. Suger åt mig av vartenda litet "jag saknar dig". Försöker berömma och uppmuntra så mycket jag bara kan, som för att täcka upp för vad jag har missat alla de gånger jag har snäst av eller fällt en sarkastisk kommentar.

Kanske har jag hittat tillbaka till mig själv och på samma gång hittat tillbaka till förmågan att vara genuint snäll mot mina allra närmsta. Eller så har jag spräckt min egocentriska bubbla och funnit att det vi byggt i snart två år kan ta slut vilket ögonblick som helst.