Tystnad och mörker. Allt som hörs är dova in- och utandningar. Salta tårar faller.

Kanske föll de för de magra barnen på tv. För de miljontals oskyldiga vars ljus har slocknat under maktens tunga hand. För de som inga kläder har. För de som inga föräldrar har. För alla de som bär på sorg inom sig.

Eller så föll de bara för att han omfamnade mig i sömnen. Ja, han la sina armar om mig och kramade om. Som om han långt där inne kände att jag behövde det. Det om något måste väl vara kärlek?