Det stang till i hjärtat när han besviket konfronterade mig med att ha givit upp. Mitt i alla krav och tankar tappade jag på något sätt bort mig själv och det vi hade. Jag gick in i autopilot för att det blev enklast så. Hjärtat fortfarande på rätta stället, men huvudet någon annanstans. Missförstå mig inte, jag slutade aldrig att älska. Jag bara la hjärtat och mina känslor på is för att göra plats för autopiloten i vardagen. Men sen när har jag varit en slentrianmänniska? Har jag inte alltid levt för de små sakerna? Levt för att känna och ge lycka? Har jag inte alltid föraktat människor som tagit deras älskade för givet?

När tappade jag eftertänksamheten och omtänksamheten för den personen som betyder allra mest för mig? När tillät jag mig själv att snäsa av och sjunka ner i min egen bitterhet? När försvann min lust till att uppmuntra andra att berätta om sina hjärtefrågor - oavsett om hans var bilar och jag inte visste ett dyft om det. Jag är inte sådan. Jag är människan som köper blommor när det väntas allra minst och som lämnar små kärleksförklaringar i hans badrumsskåp när han inte ser. Människan som alltid försöker ge den andre en chans innan jag dömer av för det jag tycker. Som med ett naturligt lyssnande öra lyssnar till hans entusiastiska tal om något nytt fordon, för att jag vet att det som för oss människor framåt är engagemang och intresse. Människor mår bra av att få vara engagerade och intresserade av saker, och största nyckeln till välmående i ens omgivning är därför att uppmuntra till detta.

Jag antar att vi som individer sjönk ner i en sorts pöl av självdestruktivitet och olust till allt, och att vi på något sätt drog ner vårt förhållande i det på samma gång. Glömde bort att jobba på oss, mitt i all förtvivlan över var vi själva var på väg. I flera månader tappade jag bort vad jag tyckte om att göra och vad mina hjärtefrågor var, och hur roligt är det att vara med en människa som inte har vett att bara kliva ur sin egen självömkan och ta tag i sina problem? Hur lätt är det för ett förhållande att utvecklas, när människorna känner sig vilsna?

Det känns som att jag har blivit pånyttfödd. Ligger i timtal och lyssnar på hans andetag i sömnen precis som man gjorde i början. Faller i gråt när han kramar om mig i sömnen. Tar vara på varje liten kyss, varje liten beröring. Suger åt mig av vartenda litet "jag saknar dig". Försöker berömma och uppmuntra så mycket jag bara kan, som för att täcka upp för vad jag har missat alla de gånger jag har snäst av eller fällt en sarkastisk kommentar.

Kanske har jag hittat tillbaka till mig själv och på samma gång hittat tillbaka till förmågan att vara genuint snäll mot mina allra närmsta. Eller så har jag spräckt min egocentriska bubbla och funnit att det vi byggt i snart två år kan ta slut vilket ögonblick som helst.

Slö som fanken efter en helg fylld av jobb och trevligheter. Sovit 14 timmar i natt, myyyycket länge sedan det hände. Välbehövligt var det i alla fall.

Nu - upp till Storuman för middag med finaste och sedan anordande av en föreställning med teaterföreningen. Firar att vi har gått över till sommartid med ett somrigt nagellack och ett ljust sinne. Längtar till sommar, asfalt och sol!

Måste även tacka för de fina kommentarerna i förrförra inlägget. Ni vet verkligen hur man värmer ett hjärta! Stor kram till er!

Nyss hemkommen från metropolen. Prästkragen 7-14 och sedan vidare till Kita's 15-19. Så otroligt välbehövligt att sedan få åka och äta tårta med födelsedagsbarnen Kajsa Lovisa och Pontus. Är det någon familj (förutom min egen, naturligtvis) jag älskar så måste det vara familjen Forsberg. Underbara människor. Jag känner dem.

Det har varit mycket skralt på bloggsidan på sistone. Tusen och åter tusen saker som snurrar runt i mitt universum just nu. En ny header har jag i alla fall skaffat mig. The Studio i Umeå minsann. Vem trodde det om mig? Planerar att bli duktigare på skrivarfronten framöver. Försöka hitta tillbaka och visa er vad jag inspireras av. Måste bara få ordning på mitt liv först. Just nu känns det som att jag vill göra tusen olika saker på en och samma höst.

Kan inleda mitt inspirationsmaraton med att uttrycka min nyfunna kärlek för Ernst Billgren. I Nyhetsmorgon i morse fick vi tittare ta del av hans aktuella utställning ABSTRAKT vilken huserar i Lars Bohman Gallery i Stockholm 24 mars - 6 maj. Jag har en stor förkärlek för natur i både ren bemärkelse, kläder och inredning, och Ernst leker med idén att sätta natur och djur i udda perspektiv och former. En räv i kostym i en jättelik 1800-talssal, eller varför inte en liten encentimetersstad under en svamp? Detta i kombination med att han blandar starka färger med jordnära och stora penslar med små, smälter samman till en exceptionell konststil som jag kan erkänna mig handfallen för. Bravo Ernst!

Hittade tyvärr inga bilder av målningarna från ABSTRAKT, men ändock en vacker tavla vid namn Skattjakt i vilken vi kan se prov på denna kombination av starka och svala färger, små och stora penslar. Så vackert! Någon som har 600 000-700 000 kr över så att jag kan införskaffa mig en av hans tavlor?


Skattjakt

Nej, nu får jag sluta dagdrömma. Dags för lite effektiv sömn. På agendan står att jobba på restaurangen och sedan födelsedagskalasa med härliga människor i både bastu och ungkarlslägenhet. Wonderful!

Nighty.

Och när allt känns som tyngst och mest vilset, får man höra av en familjemedlem att man är medelmåttig. Att ens erövringar, meriter och stoltheter i livet tydligen kan genomföras av vem som helst. Att vem ett diplom, kan vem som helst få.

Ett självdestruktivitetens körsbär på ett glassberg av ångest.

Tystnad och mörker. Allt som hörs är dova in- och utandningar. Salta tårar faller.

Kanske föll de för de magra barnen på tv. För de miljontals oskyldiga vars ljus har slocknat under maktens tunga hand. För de som inga kläder har. För de som inga föräldrar har. För alla de som bär på sorg inom sig.

Eller så föll de bara för att han omfamnade mig i sömnen. Ja, han la sina armar om mig och kramade om. Som om han långt där inne kände att jag behövde det. Det om något måste väl vara kärlek?

Ännu en onsdag snart till ändo. Jobbade på Prästkragen från i går eftermiddag till i morse, vilket resulterade i att min dag har varit väldigt lång. Tummen upp för det! För en morgontrötter som mig är tidiga mornar som ej befläckas av trötthet en lyx. Kaffeslurkar, Vänner, planlöst spatserande och rastlöshet var väl de huvudsakliga elementen den tidiga morgonen gav. 

Och efter att ha spatserat mig genom dagen, fått i mig lite middag och tagit igen lite sömn på bädden kändes ingenting mer rätt än att svida av ett boxingpass med min kära kumpan Kajsa och en hel hop med svettiga och hurtiga storumanbor. Har funnit att droger och nikotin kan slänga sig i väggen - ty beroendet efter utmattningen, stoltheten och endorfinkicken efter ett riktigt svettigt boxingpass växer sig större ju fler gånger jag drar av mig boxinghandskarna. (Har även funnit att det är livsfarligt att dra igång LMFAO - Sexy And I Know It under ett träningspass där Stina Ärlemo och Kajsa Forsberg är närvarande, eftersom de mest dansar och wiglar bort hela övningen.)

Men efter att ha duschat, ätit och zappat runt bland diverse g-punktsdokumentärer och matlagningsprogram känner jag nu att jag kan börja knyta ihop säcken för i kväll. I morgon är en annan dag, och då väntar ett arbetspass på restaurangen. Härligt med jobb!

Avrundar med en vacker bild på vackraste lilletösen Kajsa. Tidpunkten för fotots förevigande är vårterminen under andra gymnasieåret, och bilden föreställer Kajsas andra snilleblixt efter att hon funnit dessa liggandes. Hennes första idé kan nog de flesta lista ut.............. 

Natti natti!

Skrålsång till Kelly Clarkson i bilen. Kärleksfulla nyp i midjan. Armar omkring mina axlar.

Saknar dig, hjärtevän.

17 januari. Tiden flyger iväg. Universitetskataloger belarmar mitt skrivbord. Min garderob ligger provisoriskt uppstaplad i ett hörn av sovrummet, som en påminnelse om att nästa gång jag flyttar mina kläder gör jag det för att flytta härifrån.

I hjärtat pågår en kamp mellan ett hemmakärt barnajag som lägger all tillit till vänner och familj, och en fågelunge som är redo att lämna sitt näste. Oftast har fågelungen övertaget, med intressanta utbildningar och fantasier om vackra lägenheter som backar upp när tron tryter. Men ibland sviktar modet och barnet i mig tar över. Väggarna sluter sig närmare och ångern börjar smyga sig på.

Med de orden skrivna kryper jag ner i sängen framför världens bästa Vänner med ett paket näsdukar. I kväll kan inte den intressantaste utbildning sudda ut mitt tvivel.

Lady Gaga - Judas


Katy Perry - E.T.


Ellie Goulding - Guns and Horses

Hjärta och själ. Not och bokstav. Vackra melodier som sammansmälts med vackra och kraftfulla ord. Slutligen kryddat med tre starka kvinnor med karakteristiska röster och starka utstrålningar. Resultatet lever upp i tre egenheter som var och en spelar på mitt hjärtas strängar. Kärlek ut i melodiernas minsta toner och musikvideornas minsta färgskiftningar.